Aftonbladet – 13 november 1843, sida 3

I med öfrige i deras sällskap varande officerare, efter Islagsmålet i förstugan utkomne på gatan för att bortI gå, stadnat och genast återvändt till följe af erhållen underrättelse, att en deras kamrat blifvit qvarhållen och misshandlades, så att fara vore för hans lif; för den skull och emedan häraf antagas måste, att anledningen hvarföre Tegner, Klingström och Wirgin sålunda återvändt och i Frösslunds rum sökt bana sig linträde, dymedelst? att Wirgin med en yxa huggit i dörren till dess den inifrån upplåtits, varit icke att skada göra, utan för att från befarad misshandling befria Wahlfeldt, helst denne uti berörde rum varit inne och bultningarne å dörren varit åtföljde af allt högre upprepade uppmaningar och rop af de bultande att utfå sin kamrat; ty anser kongl. slottsrätten hvarken Tegner, Wirgin, Klingström eller Wahleldt, jemlikt ofvan åberopade lagrum, kunna för semfridsbrott dömas; hvadan de för så beskaffadt ansvar befrias; och ehuruväl, vidkommande öfrige underlöjtnanten Wirgin till last lagde förbrytelser, förekommer att han, enligt eget medgifvande, vid uppträdets början i förstugan, till sjelfförsvar delat ut slag, och sedermera, på sätt ofvan är nämndt, huggit med en yxa i Frösslunds dörr; äfvensom ett vittne, gossen Sohlberg, förmält, det en af officerarne inträdt i Frösslunds rum och med en yxa i högsta hugg hotat Jakobsson; likväl och som icke uppgifvet, mindre styrkt är, hvilka de af Wirgin utdelade slag träffat, och genom huggningen med yxan någon annan skada icxe skedt än å dörren, samt fem andre i målet hörde vittnen, sammanstämmande intygat, att Wirgin, då dörren, deruti han buggit, upplåtits, genast lemnat ifrån sig yxan till pigan Stark, utan att ingå i Frösstunds rum; alltså och jemte det kongl. slottsrätten frikänner löjtnanten Wirgin från ansvar för utdelade slag och för det han skall hotat Jakobsson med yxan, finner kongl. slottsrätten någon annan påföljd för huggningen i dörren icke kunna äga rum, än ersättningsskyldighet för den skada, som derigenom möjligen förorsakats; men enär Frösslund, oaktadt rådrum dertill varit honom lemnadt, icke styrkt om eller huru stor skada, dörren tagit; varder Frösslunds i detta hänseende väckta ersättniugsanspråk, såsom obestyrkt, utan afseende lemnadt. Vidkommande härefter det af löjtnanten VWahlfeldt emot Jakobsson, Grundström och Kemner, jemlikt 20 Kap. 7 Missgernings-balken, jemförd med Konegl. Förordningen den 20 Januari 4779, framställda påstående om ansvar, för det de skola i ofyanberörde förstuga gripit och öfvermannat Wahlfeldt samt med fullt våld emot hans vilja infört honom i Frösslunds rum, utan att Wabhlfeldt begått någon förbrytelse, hvarigenom han sin frihet förverkat; så och ehuru väl Jakobsson och Grundström äro, Jakobszon genom flera och Grundström af två sammanstämmande vittnens intyg lagligen öfvertygad, att under ifrågavarande uppträde, efter det s! !agsmål i förstugan uppstått och sedan någon yttrat: en ska vi åtminstone ha qvar,, hafva nära invid dörren till Frösslunds sängkammardörr fattat Weahlfeldt uti kläderna och, oaktadt Wahifeldts motstånd, skjutit honom baklänges in genom den öppen stående dörren till nämnde rum, der han, som blifvit uppmanad att uppgifva sitt och sina följeslagares namn, sådant vägrat; äfvensom ett vittne, pigan Wallerström, intygat, att konduktören Kemner, vid Wahlfeldts berörde införande i rummet, varit Jakobsson och Grundström dermed bebjelplig, hvilket förhållande Kemner ej heller velat bestrida, ehuru hans afsigt icke skulle varit att Wahlfeldt våldföra:; likväl och som det uti nysspämnde !agrum stadgade ansvar för den, som griper, bastar eller binder någon oförvunnen, utan uppenbar missgerning, derföre han gripas och häktas må, eller för den, som tager annan med våld utur eget eller annors hus, eller af gata, väg eller annorstädes och förer bort emot hans vilja i fängelse eler till annor ort, icke finnes i förevarande fall tillämpligt, enär Weahlfeldt, som visserligen blifvit mot sin vilja inskjuten från förstugan i ett derintill angränsande rum, likväl icke kan anses derigenom hafva blifvit hyarken gripen och häktad, eller förd bort i fängelse eller till annan ort och icke heller bevisligen varit med våld qvarhållen; alltså finner Kongl. slottsrätten Jakobsson, Grundström och Kemner icke kunna fällas till det ansvar, omförmälde lagrum stadgar; men enär de genom berörde förfarande obehörigen uppehållit och hindrat löjtnanten Wahlfeldt vid hans utgående från ett allmänt värdshus och medelst inskuffningen i rummet emot honom utöfvat våld; fördenskull och med anledning af 24 Kap. 7 S och 335 Kap. 4 S M. B. pröfvar Kopgl. slottsrätten rättvist döma Jakobsson, Grundström och Kemner att hvardera böta, för berörde fridsbrott, 40 Daler samt för en skuffning 6 mark, med tillsammans 43 Rdr 40 sk. Banko för dem hvardera: Beträffande vidare de mot löjtnanterne Tegner, Wablfeldt och Klingström framställda ansvarspåståenden för större eller mindre delaktighet i de utöfvade våldsamheterna; så och all den stund, hvad först Tegneår angår, denne är genom eget erkännande och viltnens intyg lagligen öfvertygad att hafva ej mindre under första uppträdet i förstugan utdelat 2 slag till Grundström och 2 till Helander, deraf åkomma dock icke bevisligen följt, än äfven, sedan han, jemte en del af öfrige officerarne, derefter inkommit i Frösslunds rum, derstädes med en käpp gifvit boettmakaren Jakobsson ett slag i ansigtet, så att ett större sår å öfverläppen och ett mindre å ine ytan jemte lyte deraf följt, samt sönderslagit ett Yrösslund tillhörigt bord med derpå befintliga glas; för den skull och ehuruväl det ansvar för slagsmål å allmänt ställe. som, jemlikt 6 Kap. 40 Kongl. krigsartiklarne, å Tegner är vordet yrkadt, icke finnes i förevarande fall tillämpligt, enär våldsamheterna icke utöfvats i