Aftonbladet – 13 november 1843, sida 3

passera på landet, men som måste väcka åtlöje I Parisersboers ögon. När vagnen syntes i allten, sågo också fröknarne fArmilly på hvarandra och smålogo., Ännu värre blef det, när man såg gästerne stiga ur. De tre herrarnes drägter, förfärdigade vid den tid då brölloppet firades, hade oafbrutet förvarats i dragkistan och voro nu skrynkliga och desslikes långt efter tidens mod. Eugenies hvita klädning stod ännu längre efter modet. De inträdde i salongen. VWictors manliga skönhet gjorde lifligt intryck på damerna, De sade nästan alla till sig sjelfva: — Hvilken skada! Fru de Laliere, liksom alla personer med sundt omdöme begåfvade, märkte sin underlägsenhet vid sidan af en för henne hittills okänd elegans. Hon höll sig något på afstånd och vågade ej en enda åtbörd, som kunde göra henne bemärkt. Victor, som var mera egenkär än hon, insåg nu äfven att de ej voro på sin plats; men han höll sig rak och trotsade åtlöjet. Han gjorde rätt. Hans förstånd, hans insigter och framför allt hans sköna utseende, gåfvo honom nåd för de domares ögon, som så strängt klandrade hans hustru. Då de aflägsnat sig var man ense derom, att de begge åldrige fiderne voro af noll och intet värde, att fru de Laliere var en enfaldig fjolla och att Victor, som var utan alla dessa brister, efter någon finare bildning, och med tillbjelp af en skicklig skräddare, skulle bli en af de mest intagande karlar i Frankrike. Det unga paret samtalade under hemresan; grefven och chevalieren gjorde sina obetydliga anmärkningar, på hvilka hvarken herr eller fru de Laliere svarade något. De tänkte nu hvar