Aftonbladet – 13 november 1843, sida 2

mot både grundlag och konseqvens (enär ständernes fullmäktige redan förut hafva under sin vård såväl allmänna bevillningen som de medel å hvilka de s. k. extra anslagen anvisas) härleder sig, om icke af någonting annat, tilläfventyrs från den i vår tanka förvända föreställningen som de äkta ultraisterne och beundrarne af de Ryska statsmaximerne predika, att äfven den rättvisaste koncession till afskaffande af missbruk skall förminska konungamaktens glans och anseende. Vi undra derföre, som sagdt är, icke egentligen deröfver, att Minerva tagit illa vid sig öfver revisorernes anmälan hvad hufvudsaken beträffar, och att Svenska Biet pligtskyldigast upprepat hennes klagan; det hör, så att säga, till dessa tidningars roll, och utgör på visst sätt vilkoret för deras existens, alt gå de ärenderna. Men hvad som deremot verkligen kan väcka någon förvåning hos hvar och en, utom hos dem, som närmare känna hela den inre ställningen, det är den ton, hvarmed Minerva utlåtit sig i anledning af ett med allsköns lugn och foglighet i Hr Bergs nämnda anförande befintligt uttryck, att den föreslagna förändringen med emottagandet af tullbevillningsmedlen m. m. skulle återställa och för framtiden betrygga förtroendet mellan regering och folk; och det är af denna anledninz, som vi ansett förevarande polemik förtjena ett närmare skärskådande. Man kan nemligen, vid läsningen af denna Minerva-artikel, lätt bli frestad att tro, det den varit hemtad från någon gammal årgång af Granskaren under de menlösa tiderna, då hvarje någorlunda öppet framställdt yrkande å Regeringens pligt, att efterkomma grundlagens föreskrifter i något af de fall, der de blifvit förbisedda, genast af de devuerade bladen upptogs nästan såsom ett statsbrott, och då man försökte att skydda Konungens ansvarige rådgilvare emot allt klander under majestätets mantel. Enligt Hr Bergs förmenande,, säger Minerva, vore således detta förtroende stördt. Men hvaraf kan väl ett sådant förmenande bevisas? Om några öfverspända reformvänner framkrystat o,verkställbara representationsförslag; om det lyckats att genom partimanövrer sätta den diplomatiska cassan i bryderi: om några brukspatroner och några bönder declamerat om och emot vår flotta, och kastat sig in uti ämnen som de ej förstå; om oppositioner och coalitioner, vittnande om några kortsynta individers sträfvande efter makt, tagit sig före att sätta sig emot alla Regeringens förslag; om de förnekat åt statens tjenstemän, militära och civila, en billig utkomst, samt åt Collegier och Öfverdomstolar den ökade arbetskraft, som ärendernas tilltagande mängd kräfver; om de tillbringat 44 månader med ändlöst prat öfver ämnen, som kunnat vara till slut bragta inom 3 eller 6 månader; icke bevisar detta att förtroendet emellan Regering och Folk) är stördt? Det bevisar allenast att våra Grundlagar, och framför allt vår Riksdagsordning, äro i många stycken felaktiga, och att det i alla fall gränsar nära till det omöjliga, att uti ett constitutionelt land förebygga partisinnets små utbrott; och desta utbrott äro af så ombytlig art, att det nöfver en viss grad icke lönar mödan att lägga dem på sinnet.n Och i slutet af artikeln: Det förundrar oss emellertid alldeles icke, att folkelementet begärt af Konungamakten äfven denna concession; men när barnen begära det som skadligt är, bör en god fader icke gifva efter och samtycka. Så sannt det är, att intet land i Europa äger ett så väl ordnadt ekonomiskt statsskick; intet land så noggranna controller; intet land en sådan frihet ifrån statsskulder, som Sverige; så sannt det tillika är, att Sverige uti ingen känd period af dess häfder pjutit större lugn och välstånd, än nu; så oförnekligt är det också, att dessa fördelar icke lättare kunna äfventyras, än igenoma de täta försöken till att rycka makten utur de händer, der den bör hvila. Om Sverige lider af andra länders commerciella och industriella skakningar; om jernet icke säljes med samma fördel som förut; om penningeförlägenhet är följden af Ständers ofullkomliga förordnanden för deras Bank; så är allt detta icke Regeringens fel, och gifver ingen anledning till att tala om bristande förtroende mellan Regering och Folk. Men, då Hr Berg säger att detta förtroende är: försvunnet och behöfver att ålerställasn, så är det hans pligt att säga oss huru det gått förloradt, då i ordningen näst derefter följer, att pröfva hans uppgifter. Gör han det icke, så bar han framkastat ett oebestyrkt misstroende till sitt lands Regering, hvilket kan bära bittra frukter. Väl är det obestridligt, att Herr Berg, såsom Revisor, är fri från allt ansvar för hvad han i denna egenskap säger; men ett är juridisk ansvarsfrihet, och ett annat är oskuld inför den allmänna moralitetens domstol, och inför denna domstol instämma vi målet härmedelst. Man vore nästan färdig att le: åt detta förnyade sqvadronerande med de förnötta vapnen ur Granskarens rustkammare, om de icke äfven hade sin allvarsamma sida deruti att visa, att de personer, i