Aftonbladet – 13 november 1843, sida 2

som för ett ögonblick hade uppstigit på den lyckligaste dagen af deras lefnad; och när de anlände till klostret, öfverlemnade de sig uteslutande åt sina förboppningar. Marle, ett upphäfdt benediktinerkloster, hvilket grefve de Laliere, för att återvinna sin samvetsfrid, bade inköpt efter ett slags afbandling med biskopen i Poitiers, är ett af de vildaste och mest pittoreska ställen jag känner. Byggnaderne: korsgångarne, kapellet finnas ännu qvar, sådane de voro i munkarnes tid. De sekelgamla träden, som omgåfvo den trånga och djupa dal hvari klostret ir beläget, de tysta skogarne, Boivrens brusande, denna intagande ström, som eftersträfvar namn al flod, hvars vatten leker öfver kiselstenarna mellan näckblad och tårpilar; allt detta frambringar en ljuf och poetisk sinnesstämning. Också utgjorde det unga parets smekmånad en kedja af hänryckning. De tackade Gud att ban skänkt dem åt lifvet och nu förenat dem. Deras dagar förrunno utan andra intryck än de af en stilla, förtrolig glädje, utan alla utbrott och öfverdrift. De njöto en lugn lycka. Detta tillstånd, det önskvärdaste af alla, värderas sällan af den som kommit i besittning deraf. Man måste hafva lidit mycket, för att med en eldig själ kunna eftersträfva lugnet; i annat fall beherfskas man af en oförklarlig oro; man längtar efter själsskakningar. om också smärtsamma. Vi miste gjuta vårt måne af tårar, ingen är fritagen derifrån. Förr eller sednare sorger; men vår inbillning framflyttar dem alhid, Efter ett års äktenskap bragte fru de Lalidre till verlden en liten älstlig gosse, som ännu fastare tillhnöt familjbandet. Victor tillbad den