Aftonbladet – 10 november 1843, sida 2

essa aftagit den ene pojken en påklädd frack under ttrande att den var stulen, sprang pojken undan, öll i detsamma omkull, då en af bemälde karlspersoer med en käpp tilldelade pojken flera slag i hufudet och ansigtet, dervid blod strömmade ur näsa ch mun; men i detsamma framkom borgmästaren ikholm, som på något afstånd åsett händelsen, tog den tfverfallande karlspersonen i armen och begärde få veta nledningen, hvarföre han på ett så våldsamt sätt beiandlade pojken, emedan denne, i händelse han berått något brott, endast borde öfverlemnas i rättvisans länder. Hvad svar borgmästar Ekholm erhöll på sin ramställning, kan jag numera icke erinra mig; men ut den oftanämnde karlspersonen icke var klädd i vågon sådan drägt, som utmärkte att han var polisvetjent, det erinrar jag mig lika väl, som jag minnes, Itt br borgmästaren Ekholm icke på något sätt föroämpade honom, hvaremot berörde karlsperson som nan derefter sade mig vara en polisbetjent, efter mitt örmenande handterade den tillfångatagne pojten på stt sätt, som icke allenast var stridande emot dess ljenstemannapligt utan alldeles öfverflödigt, för att göa sig försäkrad om den fångnaes person. Detta intygande kan jag edligen bekräfta, om så nödigt aktas. Christianstad den 435 April 4842. Hjort, rådman och kämnerspreses. 5:o På begäran af hr borgmästaren G. F, Ekholm i Westerås, får jag intyga, att då vi, tillsammans med flera ledamöter af borgareståndet, den 8 Jali 1840 befunno oss på Kongl. Djurgården, blefvo vi varse en större folksamling nära vid teaterhuset och hörde flera jemmerrop. Hr Ekholm bastade då först dit och flera af oss följde efter samt fingo se tvenne personer ganska illa behandlas med käpprapp och knuffsingar, serdeles en af dem, som var ganska blodig i ansigtet och omkullfallen på marken, der han ytterligare misshandlades. Herr Ekholm upplyftade honom då och frånskjöt de mest grymma, hvilka straxt derefter gåfvo sig tillkänna vara polisbetjenter, likväl utan något yttre tecken, och att det var en tjuf, de hade tagit; H: Ekholm släppte honom då straxt, under yttrande, att de kunde taga tjufven i förvar, utan alt derföre misshandla honom, hvarefter vi begåfvo oss derifrån, då Hr Ekholm blef skymfad med oqvädinsord af flera för mig okända personer. Detta är hvad jag, efter så lång tid tillbaka, kan påminna mig om detta obehagliga uppträde, och hvilket jag äfven några dagar derefter, vid ett mundtligt förhör inför Poliskammaren i Stockholm, som jag förmodar, med dylika ord berättat, och som jag vill, om så påfordras, med ed bestyrka. Wadstena den 46 April 4842. RB. A. Wallander. Handlande i Wadstena och riksdagstulmäktig vid riksmötet 4840 och 18414. (Sigill.) 6:0 Anmodad, att under edsförbindelse lemna en skriftlig berättelse om hvad jag har mig bekant rörande det uppträde, som i Juli 1840 ägde rum på Kongl. Djurgården, vid det tillfälle, då en bättre klädd mansperson der blef vid fastiagandet, ehuru liggande på marken, väldeligen pryglad af förimodligen dem, som fasttogo honom. Personen, hvars yttre utseende dertill icke gaf någon anledning, skulle, om jag icke missminner mig, hos en kryddkrambandlande på Ladugårdslandet samma dag stulit åtskilliga klädespersedlar, som det sednare sades; detta i parenthes och för att undvika missförstånd. Jag erinrar mig, att jag kort efter detta uppträde blef kailad till Kongl. Poliskammaren, och då uppgaf hvad jag visste om uppträdet vid fasitagandet af nämnde person. Min då lemnade uppgift, om riktigt uppfattad till protokollet, hvilket jag icke kan veta, af skäl, att jag vid protokollsjusteringen icke var närvarande, icke heller påminner mig, att i detta ändamål hafva varit till Kongl. Poliskammaren kallsd, är jag beredd att när som helst med liflig ed fästa; men att efter så lång tid påminna mig alla detaljer i en sak, som, om ej skälen ligga mera på djupet, i slg sjelf är så obetydlig, detta blir mig numera svårt. Hvad jag likväl lifligt påminner mig, är, att då den af en mängd personer förföljde personen föll onikull, fick han, ännu liggande på marken, af de rärmast varande så många slag af hvad jag snarare vill kalla påkar än käppar, att det gränsade till barbari, och jag skulle ovilkorligen sprungit fram för att hejda de pryglande, om ej den dam, jag för ögonbiicket convoyerade, vid åsyn af denna behandling blifvit så förskräckt, att jag icke vågade lemaa henne. Calmar den 46 April 4842. ÅA. Brunnius. Handlande och stadens ombud vid sista riksdagen, åren 4840 och 4841. (Sigill.) 7:0 Då jag en afton i Julii månad 1840, i sällskap med några ledamöter af Borgareståndet, promenerade å Kongl. Djurgården, i närheten af teaterhuset. fästades min uppmärksamhet vid en folkhop, som under stojande och rop förföljde ett par flyende personer. Jag såg huruledes de sednare stupade till marken och trampades af det framträngande folket. Jag hörde I deras klagan och varseblef äfven, att dem tincelades slag på slag. Då uppmanade mig en af de nyss nä ledamöter, auditören Höök, att framträda til! ic miss: handlades hjelp; men sedan jag derpå svarat, att jag i anseende till min närsynthet icke ville inblanda I mig i detta uppträde, vände sig Hr Höök med enahanda begäran till borgmästaren Ekholm, hvilken derlefter skyndade till stället. Hvad sedermera passerade är mig obekant, emedan den omringande folkrnassan hindrade mig att se något vidare. Denna berättelse ————— —A AL