Aftonbladet – 10 november 1843, sida 2

stena; — den lilla staden med sina trår:a, oreselbundna gator tycktes på Julius göra ett iystert ntryck, och då det öfriga sällskapet gick att bese lårhuset, kunde han omöjligt förmås att riedfölja. I en af cellerna satt en ensam, ovanligt skön qvinna, som icke tycktes vara mycket öfver tjugo år gammal; de stora blå ögonen tindrade af en öfverjordisk glädje; hon var som ett stilla skenlik, med blekt anlete, men invändigt full af öfverjordiska drömmar; emellanåt log bon så förnöjdt och nickade, liksom om bon samtalat med någon. Hon gör så alltid, berättade vakterskan, alltid ser bon så innerligt glad ut, raen ialor aldrig. De kalla henne barnmörderskana, och hon har endast varit här en kort tid; hon blef vansinnig i fängelset, och derefter af en okänd här inlöst. : Denne okände var Julius. Ofta hade han tänkt efterfråga hur det arma offret befann sig: men han föreställde sig henne alltid såsom rasande af samvelsqvel, förföljd af det mördade harneis vålnad, och med en blick, i hvilken tusende furier sökte efter hunom; och denna pinsarama tenke, hvilken småningom öfvergått till visshet, höll honom ständigt tillbaka. Ack, han visste då icke, att den nådige guden, efter helt andra lagar, än dem den svaga meanniskotanken kan stifta, skipar sin hoiiga rättvisa bland stoftets barn! Ailt efter som han mer och mer undandrog sig det döfvande söllskapslifvet i stora verldens cirklar, och på det gamla familjgodset, med sin ömma, förträffliga maka förde ett stilla Hf inom en inskränkt familjkrets, blef honom denna ofta återväckta tanke på den unga, olyckliga flickan allt plågsammare och gjorde honom ofta dyster och erubbiande. Men veriden dömde honom den lyckligaste, ty den ser till ytan och vet icke af den mask som gnager derinom; och äfven OM den känt bans ungdomshistoria, hade väl sådant icke förmått rubba dess omdöme; ty de största brott anses ofla för de minsta. (Slut,)