Aftonbladet – 7 november 1843, sida 1

EVERS STEN INT DA To Se TIER Da Er hvarifrån de nu smäda och förolämpa irländska folket. De må göra hvad som helst, de må hota aldrig så mycket, så vilja vi fortsätta hvad vi börjat, och lika säkert som himlens fäste hvälfver sig öfver oss, skola vi här betrygga hennes thron bland ett fredligt, lyckligt och förnöjdt folk — en skål för drottningen, Gud välsigna henne. Jag bivistade en sammankomst af repeal-associationen, som hölls på repeal-spanmålsbörsen förliden måndag, d. 2 Oktober. Jag var äfven närvarande vid samma associations fortsatta sammankomst följande dagen, d. 3 Oktober. Jag såg der Daniel OConnell, John OConneli. Thomas Steele, Thomas Mathew Ray, Charles Gavan Duffy och prestmännen Mathew Tierney, John Grey samt en mängd andra personer. Ef ter det hr OConnell föreslagit förklarandet af de närvarandes tacksamhet för ordföranden, yttrade sig Thomas Steele på följande sätt: cMin herre! jag anhåller få äran understödja Befriarens framställning, eftersom jag från första början yttrat några egna åsigter rörande sammankomsten i Loughrea. Jag har alltifrån början ansett den sammankomsten vara af större nationell vigt, än den vid Mullaghmast. och det af de skål fädernestandets fader angifvit. Det var der som aBehemot, det största jorden framfödt, Upphof sin väldighet, det var det första folkmöte i Irland, som visade att detta lands nationalanda icke kunde kufvas af hertigen af Welliogton eller af Peel, hvilka förrådiskt gjort sin monarkinna till språkrör för deras gemenhet. De hafva fortsatt den ända derhän, att detta land ejorde henne till ämne för en karrikatyr, som utkom i hennes egen hufvudstad, af den ojemnförlige karrikaturtecknaren H. B., och som föreställer drottningen såsom en anka, med hatt på hufvudet, plaska öfver från England till Frankrike, der Ludvig Filip, den menedige tyrannen, står på stranden för att emottaga benne. Man har sagt, att det var en resa blott för nöjes skull; men hvar och en, som endast har vanligt menniskoförstånd, finner lätt hvarföre Wellington och Peel skickade ut henne, nemligen i den opassande och ovärdiga egenskapen af sitt eget sändebud — ena degen snärtande öfver till Frankrike, den andra till Belgisn, för att hjelpa upp Englands sjunkna anseende. Peel och Wellington, som vågade hota Irländska folket, möttes vid Mallow af OConnells trotsande, och han fortfar att trotsa dem Jag hörde pastor Matthew Tierney på följande sätt yttra sig uti förberörde sammankomst: aDet är ett gammalt ordspråk, men icke mindre sannt för det, att aväl börjadt är mer än hälften vunnet. Repeal har i år tagit en ärofull början; och då jag ser huru herrligt det går framåt, frågar jag hvarföre de oräkneliga skarorna omgifva Befriaren öfverallt på bans färd genom landet, oräkneliga såsom hafvets vågor, eller hvarföre så många af eder samlats här omkring honom? Ar det för att se den utmärkte mannen, eller för att hedra honom, är det för att skåda mensklighetens förnämste vän, eller för att mätta ögat med åsynen at honom, som den gudomliga försynen utpekat såsom räddare af hans fädernesland? Nej; fastän ingen hade skäl klandra, om detta fört eder hit, så hafven j dock kommit i en ännu större afsigt och för ett heligare ändamål. J hafven kommit hit för att hjelpa honom, att bistå honom i edert fäderneslands befriande ur ett tillständ af slafveri och förnedring, och att göra det till en fri nation; j hafven kommit hit, för att bjelpa honom att göra edert älskade Irland, eder födelsebygd, lycklig och fri. . Och tillåten mig fråga eder: ären j alla beredda dertill? Ja, ja — j skolen bistå honom, så väl med handlingar som med ord. Jag kan svara för det grefskap, jag har äran tillhöra — Monaghan, och för den församling, hvars kyrkoherde jag har den äran vara. Vi hafva beslutit att gifva våra händer likså väl som våra hjertan, vi vilja gifva honom handling, och icke göra det möjligt för honom eller för någon annan att säga: folket i norden är kallt och fruset, liksom det luftstreck, hvari det bor — bojan har sjunkit djupt ned i deras bhbjertan, de älska icke friheten, de förtjena att vara slafvar! Talaren alluderade nu till O Neill, grefve af Tyrone. r 43595 stod han i läger utanför staden Monaghan med de Irländska trupperna under sitt befäl. Engelsmännen anfördes af hans broder, Sir John Norris. Båda partierna stötte på hvarandra i min församling Clontibert. Träsk och mossar skiljde Irländarne från Engelsmännen. De sednare blefvo flere gånger slagna och drifna på flykten af de tappre Irländarne och deras vaksamme anförare, och gjorde nu ett förtvifladt anfall på de irländske linierne, anförde af deras general sir John Norris; men generalens bäst blef skjuten, och han sjelf, tillika med sin bror Thomas, blef sårad och bars bort från slagfältet. Engelsmännen flydde, Irländarne upphofvo segerrop, och ett förfärligt slagtande följde. I denna batalj cröfrade ONeill fiendens alla militärförråd, vapen och ammunition, med undantag af den kista, hvari krigskassan förvarades, hvilken blifvit kastad i ett dike, och historien uppgaf sedermera, och man trodde det, att TR RN I AT ARE EET ara ss E——