Aftonbladet – 7 november 1843, sida 1

KITS KASSE hon djupt och fäste blicken stadigt på den frågande. ,Hvar är du hemma, min lilla flicka ?, Vi ha intet hem., Nå, hvarifrån kommer du då? Från fjellen, om herrn vet hvar den är. Så, är du då ett litet bergstroll, jag kunde nästan tro det; men du är väl inte ensam ? Nej, far sitter der ute i diket och väntar, för han är blind, han.n Den sorgliga ton, flickans röst antog vid dessa ord, i det hon långsamt nedslog sina klara ögon, förskingrade helt och biållet leendet, som varit färdigt frambryta hus de båda vännerna. Det syntes tydligt, att den lilla hade ingifvit dem ett allt större deltagande, hvilket än vidare ökades, sedan hon med dem blifvit mera förtrogen och på det naiva sätt som är barnet så eget, i palatset som kojan, i sidenklädningen som trasorna, berättat huruledes frosten der uppe på fjelfen hade förstört all grödan, så att de hade måst svälta en lång tid, huru: stackars mor blifvit så blek tills de sluteligen kommo och buro bort hennepn, och huru fadren ständigt hade vakat och gråtit och blifvit så underlig, tills han blef alldeles blind. Då, när våren kom, lemnade de kojan och började sin vandring till de goda menaniskorna nere i landet., och sedan dess hade de ej heller lidit någon nöd. Visst blefvo de väl litet trötta ibland, men så smakade det så mycket bättre sen, att få sofva på det mjuka höet i ladorna; och så var det så roligt, att få se de stora granna städerna och kyrkorna och tala om för far allt hvad man såg. Nog kunde det väl hända någon gång,