Aftonbladet – 7 november 1843, sida 1

KENTA Gumman öppnade dörren till det tarfliga, men omsorgsfullt pyntade, och med gammalmodiga möbler prydda helgdagsrummet, och lofvade med en välvillig min, som i de hungriga gästernas ögon klädde henne -obeskrifligt, att efterkomma deras begäran. Snart hade de också en anspråkslös men snygg måltid framför sig, hvilken, med den spartanska kryddan hungern, smakade förträffligt. Sedan de visat sin tacksamhet, af det kontanta slaget, och ernade aflägsna sig, mötte dem i förstugan en späd, ömklig röst med det välbekanta: söta herre, ge mej en liten slant! Dessa nödrop äro så vanliga (helst i Upsala) och vanan kan, som enhvar vet, förhärda äfven det ömmaste hjerta, att våra beskedliga vandrare måhända ej lemnat vidare uppmärksamhet deråt, om de ej för tillfället, efter stillad aptit, varit serdeles medlidsamt stämda för hungrens barn, sedan de så nyss sjelfve erfarit hvad det ville säga att höra magens jemmerrop, utan att ega medel stilla den. Hvad som likväl hufvudsakligen vållade, att de icke endast förde handen till fickan, utan också började ett samtal med den lilla bedjande flickan, var hennes ovanliga klädsel och utseende. Hon tycktes nemligen vara omkring åtta år gammal och hela hennes drägt bestod uti en slags klädning af luden rehnhud, utan ärmar, fasthållen med en gördel kring lifvet. Det lilla täcka, solbrända ansigtet, långt ifrån att förråda någon sådan själsförslappning och dåsighet, som är vanlig hos armodets utmärglade plantor, lyste tvertom af en innerlig barnaglädje, och då hon bedjande blickade upp med de blå skälmska ögonen tycktes det, som om hon endast på lek anropade medlidsamheten. För hvarje fråga hon besvarade neg