Aftonbladet – 7 november 1843, sida 1

lor. Ce ning kl. 9 eilermidd. de flere andre personer, hvilka blifvit anklagade i och för deras yttranden vid detta tillfälle. aGrefskapet och staden Dublin. — Vittnesmål af Fred. Bond Hughes, från 22 3 lilla Georgsgatan i staden Westminster, nu boende i huset Mm 2 nedra Abbeygatan i staden Dublin, hvilken, efter att hafva aflagt den vanliga vittneseden, intygar och bevittnar följande: Jag var närvarande vid ett folkmöte, som hölls på ett ställe kalladt Rath of Mullaghmast, i grefskapet Kildare, d. 4 innevarande Oktober månad. Berörde folkmöte hölls för att befordra agitationen för upphäfvandet af den lagstiftande föreningen emellan Storbritannien och Irland. Jag såg äfven på nämnde ställe flere personer, som hade stafvar i händerna och papper fästade på hattarna, på hvilka stod tryckt OConnells polisp. Jag såg Daniel OConnell, från Merrion-sqare i staden Dublin, fungera såsom ordförande vid mötet; och jag såg äfven vid samma möte Thomas M. Ray, D:r Gray (hvars dopnamn man sagt mig och jag tror vara John), Thomas Steele och många andra. Straxt efter det nämnde OConnell intagit ordförandeplatsen, hörde jag honom till de församlade yttra följande: Vid Tara protesterade jag cmot föreningen, i dag upprepar jag detsamma vid Mullaghmast. Jag förklarar högtidligen min innerliga öfvertygelse, såsom konstitutionel jurist, att föreningen är utan all kraft och verkan, både till sin grund och sin konstitutionella form. Jag säger eder, att irgen del af riket hade rättighet att trampa under fötterna irländska folkets frihet och rättigheter. Det irländska parlamentet inrättades för att göra lagar, och icke för att göra lagstiftande församlingar; det inrättades för att handla enligt konstitutionen, och icke för att tillintetgöra den. Folkets uppdrag var inskränkt inom konstitutionens gränser, och i samma stund parlamenet gick utöfver dessa gränser och tillintetgjorde konstitutionen, tillintetgjorde det sin egen makt, men kunde icke tillintetgöra frihetens odödliga ande, hvilken såsom ett rättmätigt arf tillhörde irländska folket. Lita derföre på mina ord, att föreningen är utan kraft och verkan. Och jag hörde nämnde Daniel OConnell, på ett annat ställe i förberörde sitt tal, yttra följande i afseende på hennes maj:ts trontal vid parlamentets åtskiljande sistlidne session, nemligen: acMen det är deras (ministrarnes) tal, och jag säger att det är en lögn. Afvenledes hörde jag nämnde Daniel OConnell, i en annan afdelning af sitt tal, yttra sig på följande sätt: Jag håller på att uppgöra planen till ett nytt irländskt underbus. Det är visserligen en teori, men en teori, som möjligen skulle kunna blifva realiserad om tre veckor. Skiljedomarne hafva börjat sina sessioner. Folket hänskjuter öfverallt sina tvisters afgörande till män, dem de sjelfve valt. J kunnen se af tidningarna, att D:r Gray, min son och andra herrar hålla egna domstolssessioner; det kostar folket icke det ringaste. Vi skola sjelfva välja män, som sitta i magistratspersonernas ställe; vi skola till deras afdömande öfverlemna alla våra tvister, och söka att dela rättvisan lika emellan alla parter, och ingen art eder skall behöfva betala ett enda runstycke derför. Jag skall fortfara med den planen, ända tilldess jag ser alla tvistemål afdömda af domare, som folket sjelf valt. Jag önskar jag måtte få lefva så länge, att jag ser rättvisa verkligen skipad i Irland och frihet proklamerad i he!a landet. Nämnde Daniel OConnell framställde från ordförandestolen flere af de beslut, som fattades vid nämnde möte, och bland andra ett så lydande: cBeslöts, att vi presterskap, ståndspersoner, jordegare, städernas innevånare och andra inbyggare i provinsen Leinster, församlade till allmänt folkmöte, förklara och uttala inför vårt fädernesland, inför Europa och Amerika, och i bimlens åsyp, att ingen makt på jorden eger rättighet att göra lagar, förbindande för detta konungarike, utan drottningen, lorderne och underhuset i Irland; och här, stående på aflidna martyrers grafvar, förbinda vi oss högtidligt, att begagna hvarje konstitutionellt medel till detta vårt fåderneslands befriande från det tyranni, som gör alt andra än dess egna invånare stifta lagar för detsamma; hvilken regolution sålunda framställd af ordföranden, bemälde Daniel OConnell, enkälligt sntogs. Vid folkmötet i Mullaghmast yttrade hr John OConnell: Jag förmodar icke, emedan jag ej kan det, att den skål, jag nu går att föreslå, under några förhållanden skulle kuana mottagas annorlunda än väl af irländare — det är en skål för drottningen. vad som ock må hända, hennes thron i Irland är trygg — då vi häromdagen icke ville tillskrifva henne de stoita och stormodiga ord, som blifvit henne lagda i munnen, skilde vi emellan monarkinnan och ministrarna, och vi skulle göra samma skillnad lika klart och bestämdt, äfven om blodig våldsamhet och hårda hugg försöktes. Ministrarne må ställa hennes thron emellan blodbestänkta fält, brinnande städer och slagtade lik, men må de taga sig till vara, att den röda flod, som: deremellan söker sin väg, icke måtte blifva deras eget blod, och att den mest blossande och förtärande lågan icke måtte komma från det starka fäste, KON KE NRA I IE NS NG SEI RAA TIEENENE