Aftonbladet – 7 november 1843, sida 1

den tanken, att våra beskedliga resenärer vor ingenting mindre än magnetiserade sömngångare ty hvarje uppstigande tanke tycktes i sanning förråda en härkomst från något magens sinne. — Nå väl, för att göra en lång berättelse kort, stan nade de hastigt framför en temligen anspråkslö byggnad, som beskug gades af några gamla slokig: pilar, vid sidan af vägen. Dess yttre hade väl intet serdeles inbjudand utseende, men det låg ändå denna gammaldag treflighet deröfver, al det slag som man återfinne hos en del af våra äldre prestgårdar. På de gräsbevuxna, frodiga taket spatserade, liksom på vakt, en tupp med stolta steg, och på dörrtrö skeln satt en välfödd katt och slickade med grac sina hvita tassar; litet längre bort vid ladugården nästan vägg i vägg med boningshuset, låg en sy barit af det fyrfotade slägtet och solade sig, sam tycktes väl hålla till godo en liten vänskapstjens af en pladdrande skata, som struttade och hacka de på hans rygg. Våra båda vandrande stannade, som Jag sag framför haset och gingo efter en kort öfverlägg hing dit in, i hopp att der få göra sin aftonmål tid. I förstugan mötte dem ett äldre fruntim mer, hvilket de icke orätt förmodade vara stället värdinna. Hör, min bästa mada—, fru ville jag säga rättade talaren med en blick på gummans upp strukna spetskantiga dusamell, som iik en glori omslöt hennes vissnade ansigte, skulle ni vilj gifva oss litet förfriskning, som den långa van dringen från staden och aftonkylan gjort så be höflig? bara lite smör och bröd och .-..