Aftonbladet – 3 november 1843, sida 1

egna sin verksamhet ät vapenöfaing med värma, finna denna sysselsättning af så stort intresse, att de skilja sig ifrån det nödvändiga bestyret med sin borgerliga rörelse, hvaraf de skola hafva sin utkomst, och de blifva efter någon tid till och med oskicklige att i dessa yrken fortfara. Detta ådagalägger det demoraliserande af sjelfva institutionen för borgerskepet, så snart den skall föranleda en verksamhet under sådane förhållanden, som pu äro för handen, och lyckas det att bereda lön för en redan utvämnd chef skal! detta blifva en stor anledning till vapenöfningarnes betydliga utsträckning, som kommer att leda till förderf för borgerskapet. Man ihågkomme här, att det minsta steg är ett stort steg. Uader fredlig tid är ingen militärverksamhet å borgerskapets sida af nöden och i krig beror det hufvudsakligen af andan och värman, med hvilken föremålet omfattes. Borgerskapets äldste insågo vid stadsmejoren, öfverste Florins död 4820. att stadsmajorstjenstens tillsättning cj var behäflig, och de ingingo derföre med en anhällan derom till Kongl. Maj:t. Korg! Maj:t fann för godt, att dertill i nåder lemna bifall, men förbehöll sig endast, att vid de tillfällen, då Kongl. Maj:t kunde anse nödigt att till stadsmajorstjenstens bestridande någon officerare förordna, Stockholms borgerskap skulle bestå denna sednare det traktamente K. M. då i nåder funne för godt bestämma. Det är likväl litt att ficna, att här icke är fråga om en officerares tillfälliga förordnande med traktamente under någon viss tid; utan här är fråga om aflöning för en chef, nämnd 8f Kongl Majestät med förbigående af de former, som äro uti författningarne för stadsmajorsijenstens tilsättande föreskrifne, och då denne befälbafvare ej är en i stadgad ordning tillsatt stadsmajor, kan stadsmajorslön af borgerskarets medel bonom ej tillfalla. Här är fråga om lön till en ny tjonst; den kan icke beviljas. Deremot kan ett arivode, eller rättare ett traktamente upphöra när som heldst. Hade traktamente blifvit begärdt, skulle det svårligen bafva kunnat nekas. Kongl. Maj:t har begärt borgerskapets äldstes utlåtande i denna fråga. Om KE. M. funnit sig berättigad att, på grund af det nåd. förbehållet i 4820 års bref, här anslå medel, hade naturligtvis infordrandet af borgerskapets äldstes utlätande icke varit ef nöden. Nu visa imedlertid alla antecedentia, alt K. M. ej äger rätt att disponera öfver borgerskapets medel. Det beror på borgersiapets äldste, att adoptera den utnämnde befälhafvaren , såsom af borgerskapets medel löntagande, eller icke. För min del tror jag vi borgerskapets äldste handla rättast, då vi träda i föregående representanters fotspår. Det är redan nämndt huru det tillgick år 4820. Frågan väcktes åter är 4834, och äfven då utvecklade borgerskapets äldste den åsigt, att en militär befälhafvare under fredstid var för kufvudstadens borgerskap ingalunda behöflig, hvarföre borgersk:s äldste ej tillstyrkte lön för en sådan chef, utan ;föreslog endast ett arfvode åt den officer, som framförde till H. K. H. Kronprinsen borgerskapets militär-angelägenheter. En invändning göres måhända, att borg:s älds ste böra här bevilja hvad af ålder varit förunnadt åt borgerskapets militärkorpsers chef, neml. 300 Rdr Bko. Det kan visserligen synas hafva skäl för sig, emedan sådant synes stödja sig på gammal häfd; men stall borgerskapet medgifva sådan lön eller sädant arfvode, kommer borgersk. att erkänna, det tjensten är nyttig och behöflig. Befinnes åter tjensten vara nyttig och nödvändig, finner jag det gilvet, att tjenstemannen skall af borgerstapet aflönas på ett passande och värdigt sätt; för min del vill jag ej för ändamålet medgifva af borgerskapets medel ctt enda öre. Ett anslag af 300 Rdr Bko skall ej kunna anses för mycket; men detta skall efter min Öfvertygelse ej bafva annan påföljd, än att anspråken småningom komma att vexa Det är neml. kändt, att öfverstelöjtnant Florins löneinkomst, dock till det mesta för honom personligen, slutligen ökades till 4400 Rår Bko. Mean har häruti exemplet för sig, och deraf är tillfälle att förespegla hvad som skulle kunna inträffa. Detta allt är för mig tillräcklig anledning att icke vilja till befälhafvaren herr öfverstlöjtn. Sandels bifalla aflöning under någon form ar borgoerskapets medel. Hr Ekerman. Om frågan nu vore att yttra sig om behöfligheten eller nyttan för Stockholms borgerskap alt excercera, skulle jag ej tveka att uttrycka min åsigt, att detta ej vere af nöden, och alt säledes befälhafvarens aflönande ej vore afnågon tta: I den olyckliga händelse, att riket hemsökes af krig och garnisonen temnar stader, inträder visserligen borgerskapets pligt att taga till vapen för hufvud: tade 21S skydd, men för indamålet gör vid ett sådant tillfälle den militäriska hållningen eller exercerandet i mer eller mindre rät linea ingenting till saken. Fastmera är den värma, nied hvilken saken omfattas, den anda, som råder, det förnämsta för sakens framgång. Men frågan rörer nu ej detta förhållande, utan bestämmande af någon lön celler arfvodesinkormmst till den redan utnämnde befölhafvaren för borgerskapets militärkorpser. Hvad mig angår, tror jag våra föregångare hafva misstagit sig, då de vid emottagandet af kong. brefvet den 49 EDT LR Pt TRO RAT ANSATT DIET PINE LD SSA BNP TTT KANTER RO