Aftonbladet – 3 november 1843, sida 1

rigorna. — Vet du, jag riktigt skrattade åt henne lör en tid sedan: hon gal sig att gråta då hon fick veta att Wilbelm — den der förd... pojken — hade skjutit ihjel deras stora rapphönshund. Han var så gammal och så fet att han ej orkade gå. Det förargar mig verkligen då jag tänker på alla de beefstekar den hunden expedierat. Brukspatron har nu i tre år sagt, att han skulle ge ut tio riksdalar åt den som ville skjuta Castor, och ändå var ban så ond när han fick veta att han var död, att han nära skjutit sig sjell. i Det var ändå bra gjordt af Wilbelm,) anmärkte fru Tale. Men: är frun lika pjäkig som förut?n Pjåkig? — ja, i somliga saker; t ex. just som hon svär och stormar, så tar bon till psaimboken, och då läser honu och gråter och åbäkar sig, och barnen stå och skratta åt henne., Nå, mamsellerna då, eller fröknarna, hvad de heta? De skola väl snart gifta sig ?n Åtminstone saknas inte bär frisre. Den ena går och den andra kommer; men det blir aldrig allvar af, ty flickorna äro så behagsjuka och tillgjorda; — och så tro de väl äfven, och det på goda skäl, att de icke kunna göra något. — Jag skulle, om jag vore far, skaffa dem annat söra än kurtiser, och bättre sällskaper än ungherrar; men det synes han ej tänka på, utan han snarare tyckes befordra, det. Det.är verkligen synd om flickorna, — de äro riktigt Vackra och intagande, men de blifva så bortskämda af smicker och dumt prat,. att det till: slut kan bli farligt för deras oskuld och lycka. Charlotte bar haft sc många friare som jag haft vårtor i mina dar.