Aftonbladet – 30 oktober 1843, sida 1

läst den, står då också sjelfva dramen dechiffrerad. Men till andres tjenst, som icke kommit derhän, torde vi med några ord böra utveckla sammanhanget; och för detta ändamål säga åtskilligt förut, som naturligtvis siges i pjesen efteråt. Vid Montbeliard i sydöstra Frankrike, nära gränsen till Schweitz, befinner sig ett stort gods; och dess egarinna, markisinnan : Soubiran, lizger ren för döden. Frågan är, att hon skall uppgöra sitt testamente. Denna markisinna står, på det hela taget, icke i godt förhållande till sin (förut afdöde mans) slägt, hvilken, spridd i åtskilliga delar af monarkien och framför allt nära Paris, ej varit rätt artig emot henne, ej en gång gerna sett benne. Sjelf oadelig, och förmodligen blott tagen för penningarne, hade hennes egande utgjort en mesalliance för hennes Man. Hennes far, ingenting vidare än leverantör från kejsartiden,, hade vid sin död lemnat henne ett arf af 290.000 francs årlig ränta. Ezendomen, såsom af henne införd i boet, skall således, vid hennes död; lagigen ärfvas, ej af hennes Mans slägtincar, utan af hennes egna.: På sin sida eger hon verkligen också en slägting, en brorson, Paul Vermont, som har sina falkögon häftade på hennes omätliga rii kedom, i fall hon dör utan att efterlemna något testamente till andras förmån, Tatrigens första srundlager utgöres således al spänningen emellan denne Paul Vermont å det ena, och markisinnans slägtingar på sin sal mans sida, grefvinnan de Brvise m. fl., å det andra hållet. Nu är saken den, att skulle markisinnan Sousiran funnit skäl, att älska sin brorson, Paul, så