Aftonbladet – 25 oktober 1843, sida 2

nan häri missräknar sig väldeligen. De libeala idterna äro barn af tidehvarfvets allmänna viidning, och öså länge denna ej gått tillbaka, så änge orsaken icke upphört, finnes intet skäl hvarör verkan skulle göra det. Småningom utgående ar okunnighetens natt, har menskligheten börjat ullt mer och mer komma till medvetande af sin vestämmelse och börjat få allt mer och mer klar nsigt af pligter och rättigheter. För att förmå let närvarande slägtet återgå till förfäådernes inskränkta politiska begrepp, att förmå det tro på jurstarnes gudomliga rätt och folkens ovilkorliga lydnadsförbindelse, skulle således fordras, att kunna återföra det till samma åsigter i alla andra hänseenden som fädernes, samma religiösa tro, samma sätt att uttrycka, kläda sig och lefva, som de. Om det ena ej är möjligt, är det andra det icke heller, och man må lika litet smickra sig med att kunna få se det nittonde seklets menniskor nöjande sig med de statsformer, den styrelsemakt och den godtyckliga behandling, som det sjuttonde eller adertonde århundradets, som att förmå dem återtaga alongeperukerna och styfkjortlarne. Det kan — för att fortsätta liknelsen — någon gång bli bruket, alt härma det åldriga i möbler eller kläder; men detta blir endast ett öfvergående tycke, och vår tid blir i alla fall vår tid med rigtningen af hela sitt inre och yttre sträfvande och detta sträfvande går allmänt framåt, om det ock någon gång för ett ögonblick synes taga elt litet steg åt sidan eller bakåt. Vandraren, som går en väg framåt, vänder han väl om för det han möjligen stannar, ser sig tillbaka eller ett ögonblick hemtar andan? Nej. Men hvad man ej tror om den enskilda personen, ehuru dennes handling möjligen kunde bestämmas af elt behof, ett ändradt beslut eller rent af en nyck, det vill man tro om några hundra millioner menniskor, hvilka ej kunna förmodas handla af samma motiv. De, som sett saken under en sådan synpunkt, som spekulerat på en reaktion i tänkesätten; derföre alt de önska den, hafva nu, som så ofta, tagit sina drömmar för verklighet, och skola således kanhända snart nog vakna derur. Imedlertid är Återblicken ett ibland bevisen derpå, att sådane finnas. : Huru klokt man handlat genom att upptaga den gamla tvistefrågan, torde utgången visa. Bidragen voro redan fyra år gamla; det första intrycket hade något försvagats; riksdagens parlamentariska strider voro slutade; man började sysselsätta sig med andra ärender än det politiska grälet; man önskade slippa att tänka derpå; missbelåtenheten begynte något litet inslumra — se; då kommer en tjenstaktig devuerad och framkastar åter stridshandsken, måhända förmenande, det ingen skulle bry sig om att upptaga den, räknande på, alt folket nu blifvit så lättroget, att man skulle kunna inbilla det hvad man ville hafva trodt, derföre att det en stund visat sig benäget att ej tro det värsta. Var sådant klokt handladt? Ja, upgefär lika klokt, som man från detta håll är van att se handlas. Det är ett nytt infandum jubes renovare dolorem. Vi hafva åtlydt kallelsen, vi hafva upptagit den kastade handsken, emedan det var en pligt, ej mot oss sjelfva, utan ännu mer mot allmänheten att göra det, och om smärtan af det sår, man tvingat oss att åter upprifva, råkat bli känbar, må man derför skylla, icke oss, utan den, som ånyo kallat oss in på stridsfältet. Det är ej första gången, de devuerade på sådant sätt tjent dem de föregilva sig vilja tjena.