Aftonbladet – 25 oktober 1843, sida 1

de flyglar. Innanför dörren stir ett standfa med dricka, hvilket ständigt påfylles och -bibe håller sin : plats, så länge bröllopet varar. Bor den täckas af hvita dukar af mer eller mindr finhet och på dem ligga uppstaplade i en rac utefter midten samt i bestämd symmetri tunn bröd, bullar skinande af vört, skarpost, stenfat rågade af saltade fläskstycken och torrt fårköt samt smörlager, här och der afbrutna af en brän vinsflaska, med en silfvereller tennbägare öfver hängd. Hvad ej heller får saknas, är i spetser på en och annan stapel ett fat sötost med der: öfver liggande hvit oststjerna, uteslutande gäst bådsmat. Knifvar, skedar och gafflar synas e till, endast der uppe i hörnet, der presten, brud: folket och herrskapet sitta, för hvilka serskilc anrättning och vanlig mat är till finnandes. Brud: paret längtar dock efter sin vanliga föda och be gagnar sig serdeles otympligt af de besvärlig: safflarne. i En gosse eller flicka ledes fram, som läser til bords för oss, och dermed gripa vi oss an mec magens stillande. Allmän choque göres på hvar som är för handen, och under det vi smörja os: med dillkött, vattsoppa, fisk, bakelse och stek. undfägnas de öfriga med hack-pölsa af korngryn och hackmat, lutfisk och ärtsoppa, hvaremellar ransonering flitigt göres af staplarna på hordet Karlarne hafva framtagit sina fällknifvar, och njongar. De förraäro små fällknifvar, med smala messingsskaft och mot ändan bredare blad, som slutas i ett slags rumdel; de sednare likna våra bordsknifvar en miniature. Ett tunnbröd drage: fram; man kommer nu ej åt att; som vanligt lägga eller stödja venstra armbågen deremot; mar rifver af en bit, tager en smula smör på knilsudden, stoppar i munnen och tuggar brödbiten deruppå; ty Dalkarlen äter alltid, lemnad åt sig sjelf, smörgås på bit. Ej heller är ängsligt at! åse, huru mycket besvär de hafva med att ät: sin lutfisk, som inbäres i stora stenfat, eljest de