Aftonbladet – 14 oktober 1843, sida 2

rdets andemening är nogsamt känd, och den i dessa l: jagar begynta foglalåten skall derföre i hvarje för-) muftig menniskas ögon vara ett högst besynnerligt fe-l: women. Den kan öfversättas ungefär så här: visserlisen hafva vi nu i många år skymfat Er, allt hvad vi orkat, visserligen hafva vi för fogelfri förklarat hvar och en, som ådragit sig misstanka att önska Er framsång och fästa något hopp vid Er, visserligen hafya vi alltid och allestädes öfverfallit dem, som trott det! vara nyttigt, att IV hade något inflytande; men detta! hör just fästa Er vid oss, bör öfvertyga Er, att viärol de, till hvilka Ni bör sätta ert förtroende och tillit, it hvilka Ni bör skänka er kärlek. Om vi förföljt edra förmodade vänner, så har det skett för att stå väl annorstädes; men vi lofva att göra Er samma jenst, då Ni kommer i samma belägenhet. — Så lyder öfversättningen af den del af foglalåten, som kan kallas gritter; men han har också en annan melodi, ett skrän. som exeqveras af ugglorna och korparna och innebär följande mening: Men om det skulle alla er in att icke kasta Er i våra, hittills så vänskapliga armar, så tag Er till vara! vi skola då blifva edra fiender på allvar — förut vore vi det blott ex officio — och ämna bilda en opposition, som skall blifva något helt annat än det slarf, hvarmed naltionen hittills farit. Tiden skall utvisa, om sången gör verkan; och utan inflytande på hufvudsaken är då, om det varit molleller dur-tonerne, som gjort den. Att båda sorterne äro falska, hoppas vi att Kronprinsen nog märker; han är ju musicus. Hvad som isynnerhet bör göra honom uppmärksam och föranleda honom att hålla sig på sin vakt, är fiden, då musiken blifvit uppstämd. Det bör icke kunna undfalla honom, att bland de sjungande finnas framför allt goda väderkorn, och att de måtte hafva märkt, att om de skola sjunga, så är tiden inne, för att vara säkre att icke komma för sent; någon sång öfver det themat har förr icke afbörts. Dessutom behöfver man blott betrakta det oppositions-programm, som pinguis Minerva har behagat utgifva, och man skall genast sc den falska position, hvari hon finner sig och de sina vara försatta. Hvarje förnuftig svensk man, och Kronprinsen säkert lika väl som någon, har blifvit ända fill vämjelse mätt på pladdret om det bildstormeri,, som skall vara motsatsen till Minerva-lärorna och systemet. Lögn och skamlösheter mot motståndare fånga visst icke en klok man: och viäro berättigade till det hopp, att Kronprinsen allt för väl begriper, hvad den hittills varande oppositionen vill, och att detta består i något helt annat än att få ett koteri, en koalition försedd med embeten. Om ban ville fråga några af denna opposition, buruvida de fordra, att grefve Anckarsvärd eller herr Th. Petrå eller herr Hjerta eller herr A. eller herr B. eller herr C. 0. s. Vv. skola bliffa statsråd, ja om han frågade dessa sjelfva, huruvida de vilja blifva det, så skule han få ett klart och bestämdt nej till svar; och, hvad ännu mer är, vi äro fullkomligt öfvertygade, att H. K. H. väntade detta svar. Ty han har icke samma intresse, som Minerva och hennes principaler, att tillsluta sina ögon och ljuga för sig sjelf; och han måste hafva länge sett och begripit, hvad den stora pluralitet, som de kalla ett koteri, verkligen vill. Han måste också hafva begripit, hvari Konungskhet består, eller rättare hvari den icke består, nemligen icke uti att råda någon alt vägra en hop nödvändiga förbättringar, blott derföre att folkets ombud begärt dem, d. v. s. blott för att visa, att makt dertill finnes. — — — — — — — Den i landet rådande opinionen skulle vara Kronprinsen angenäm alt höra, om det vore honom möjligt att få höra den osminkad. Ett sådant der tillbedjande, en hänryckning, sådan som ex officio utbasunas, så snart fråga är om furstliga personer, tro vi knappast han skulle få förspörja; och deröfver bör han visst icke förundra sig, än mindre shandaliseras, då han beständigt varit i den ställning, att han icke kunnat utveckla någon högre verksamhet; folket vill se, innan det tror. Men nationen har sett några drag, som inge henne gladt hopp. En ädelsinnad, lugn och sansad menniskokärlek har framlyst i ett par skrifter, som af ett icke motsagdt rykte tillskrifvas H. K. H.; och detta har gjort mera godt, än man kanske föreställer sig. Några gånger, under det han varit ordförande i regeringen, hafva beslut blifvit vidtagna, som gynsamt stämt opinionen, t. ex. den bekanta skrapan åt Carlstads konsistorium. — — Den öfvertygelsen är också gängse, att H. K. H. förstår sin och Sverges ställning tillräckligt, för att icke tilltro sig förmåga att ensam skapa, pånyttföda — att han inser, huru löjligt och förargelseväckande det är att vilja framstå såsom ofelbar, såsom en halfgud — att han finner sin roll vara att lyssna till de behof, som höja sin röst inom landet, att verka med de krafter, som der förefinnas, men icke att hoppas att någonting uträtta genom deras åsidosättande, än mindre genom strid med dem. Det är lugn, är frånvaro af ofelbarhets-inbillningar, är benägenhet att låta tala med sig, som svenska folket älskar att hoppas hos sin thronarfving; men det väntar icke underverk, ej heller prat om underverk, väl vetande, att underverken icke ligga inom menniskors förmåga. Det väntar icke att blifva lyckliggjordt på annat sätt, än att det får göra sig lyckligt sjelft och hos sin Konung finner understöd i dessa bemödanden, finner ledning, finner lust att samla omkring sig det ädlaste och upplystaste, landet eger; sker detta, så finnas säkert omätliga krafter nr skest—— 4