Aftonbladet – 14 oktober 1843, sida 2

förvandla sig i glädjens tempelsalar. Jag bevärligade icke den skändlige trollkarlen hvarken med svar eller anblick, insvepte ansigtet i min slöja och gret. Min smärta tycktes röra honom, han vad, han tiggde, han klagade högt och vred sig som en mask vid mina fötter. Slutligen tröttnale hans tålamod, han sprang hastigt upp, och sade: Välan, det vare så, om sju år tala vi med hvarandra åter! Derpå lyfte han alabasterskifvan på postamentet, genast föll en oemotståndlig sömn på mina ögonlock, till dess den grymme ånyo afbröt min hvila. Känslolösa, talade han till mig, om du ännu är lika grym emot mig, så var det åtminstone icke emot dina tre bröder. Min trolöse stallmästare har för dem upptäckt ditt öde, men han är straffad, den förrädaren. De äro med härsmakt komna, dessa olycklige, för att rycka dig ur min band; men denna hand var dem för tung, och de sucka öfver sin obetänksamhet under mångahanda gestalter i denna skog. En så eländig lögn, till hvilken den nidingen tog sin tillflykt för att besegra min ståndaktighet, förbittrade mitt hjerta ännu mer emot honom. Hån satt på mina läppar jemte det bittraste förakt Olyckliga, uppfor den ursinnige hedningen, dit! öde är afgjordt! Sof så länge som de osynlig makterna lyda denna talisman! Genast sköt han alabasterskifvan till rätta och den magiska inflytelsen beröfvade mig lif och känsla. Nihar, ädle riddare, genom denna trolldoms förstörande väckt mig ur denna dödssömn. Men jag begriper icke senom hvilken makt ni har kunnat utföra denn: bragd, och hvad som afhållit trollkarlen att motstå er. Zornebock måste icke mer vara i lifvet eljest skulle ni aldrig ostraffadt hafva vågat försripa er på hans talisman. Den retande Hildegard dömde ganska rätt: trollkarlen hade med sina sorber infallit i Böhmerland, hvarest då för tiden furstinnan Libussa af Faijenslägten regerade, och hade han i henne, likasom den mäktige Cyrus i Scytherdrottningen