Aftonbladet – 12 oktober 1843, sida 2

——n— I mattas, såg han sig om efter stranden och såg På ifstånd ett tumnt töcken uppstiga, hvilket tycktes komma fram bakom ett framskjutande isstycke. an kafvade af alla krafter, för att närmare beirakta fenomenet, och fann en kort pelare af bergkristall skjuta upp ur vattnet, hvilken tycktes vara ihålig; ty ur densamma steg en ve .erqvickande, välluktande rök i små skyar upp i höjlen, hvilka vinddraget kastade Iekande utefter vatlenytan. Den djerfva simmaren förmodade, att letta väl kunde vara skorstenen till hans systers underjordiska boning; han vågade alltså glida utföre densamma och bedrog sig icke i sin förmodan. Rökfånget förde omedelbart ner i kaminen uti den sköna Berthas sofgemak, der hon just nu var sysselsatt att, i retande morgonneglig reda till sitt chokolad, vid en liten eld af rödt sandelträ. Då damen förnam bullret i skorstenen och plötsligen såg tvenne karlfötter halka nedispisen, blef bon af denna oförmodade visit så öfrverraskad och angripen, att hon af förskräckelse släppte chokoladpannan och föll baklänges 1 sin ländstol, svimnande. Reinald ruskade henne så länge, tills hon åter kom sig före; och så snart hon litet srand hemtat sig, sade hon med matt röst: Olycklige! hvem du än må vara, huru vågar du att beträda denna underjordiska boning? Vet du icke, att denna förmätenhet medför ovilkorligen din död? Frukta ej, min käraste, svarade den-hurtiga riddaren, jag är din broder, Reinald Underbarnet kallad, rädes hvarken fara eller död, för att uppsöka mina älskade systrar och lösa den mäktiga förtrollning, som fjettrar dem.. Bertha omfamnade sin broder med ömhet, men hennes smärta kropp darrade af fruktan.