utan tvertom yrka en undersökning i saken, hva igenom han äfven bevisat en återtjenst åt K nungens Befallningshafvande, som naturligtvis ven för sin del önskar att en objektiv vissh och icke blott bemälde Konungens Befallningshs vandes eget yttrande, måtte läggas till grund f öfvertygelsen i denna sak, ehuru Konungens B fallningshafvande icke ansett sig tillständigt a omedelbart begära en ransakning om sitt han lingssätt. Det är visserligen sant, att en sådan u dersökning icke skulle ge någon o:vikligivisshet o att allt gått så ordentligt och oegennyttigt til som Janzon uppgifvit och herr landssekreterare Leander intygat, emedan de, som tänka det väl sta, lätt kunna inbilla sig, att fångvaktmästare och länsstyrelsen kunnat hafva något gemensan intresse i att dölja rätta förhållandet — och mc dem förenade kunde naturligtvis intet uträtta men vissa oordningar äro dock af den natur, a de icke lätteligen kunna hållas hemliga, t. e kroghållning, i händelse den bedrifves så öppe som man förr sett det ske på fästningarne. Fi sådane fall synes oss att en undersökning bor med nöje motses, helst förklaringen med dess hb lagor intygar, att minsta anledning alt fruktade aldrig förefunnits. Förklaringen lyder som följer: Att min svärmoder å auktion inropat brödhållnir gen och att hon enligt serskildt åtagande förbund sig att hålla mat åt fångarne, är verkliga förhållande — Att något olagligt ligger i denna omständighet torde Zetterlund få svårt att visa, sedan Kongl. Maj uti en angående brödhållningan yppad serskild fråg genom framställande af kongl. kammarkollegii d. Februari 4837 i ämnet fattade beslut, i nåder go! känt och antagit min svärmoders anbud; — och or jag, såsom hennes måg, någon gång lemnar henn penningeförskott till uppköp eller i öfrigt biträde henne, lärer väl sådant hvarken vara förbudet elle klandervärdt; — att fångarne icke få sin tillbörlig rätt, och att till deras föda användas otjenlige äm nen, är — jag kan ej begagna ett lindrigare uttryck — en lögn, så nedrig, att en blott så föraktad va relse som Zetterlund kan framställa den. — Om til beskyllningen funnes ens den aldra aflägsnaste anled ning, skulle jag icke säga det ringaste, men då de dels strider mot min böjelse att fångarne skola för närmas, dels sådant i alla fall vore rent af omöjlig i anseende till den ständiga tillsyn herr landssekreteraren, enligt herr grefven och landshöfdingens upp drag, häröfyer hållit, torde ett helt enkelt bestridand af angilvelsen vara tillräckligt; men för att än ytter ligare ådagalägga angifvelsens rätta halt och beskaf fenhet får jag vördsamt bifoga attesterne lil. ÅA. oci B., utgifne, den förre af stadens slagtare och der sednare af de personer, som under föregående året Yjent här på stället, och hvilka attester ovedersäglig ådagalägga, att angifvelsen är diktad. I andra punkten säges att jag ofta, och i de flestc månadsräkningar, upptagit så kallade sjukportionei för flere fångar, än deraf kommit i åtnjutande. — Att angifvelsen är falsk och följaktligen omöjlig at bevisa, kunde måhända vara tillräckligt att å min side yttra; särdeles som jag skulle kunna styrka att fångar ganska ofta, vid mindre sjukdomstillfällen, erhållit sjukportioner, utan att sådant i räkningarne upptagits, men för att icke åsidosätta något, som kan Ieda till omdöme om klagomålets halt och värde, så i allmänhet, som denna fråga i synnerhet, utbeder jag mig att få omnämna en händelse, som inträffade vid en af herr grefven och landshöfdingen sistliden vår hållen visitation: — i ett af arrestrummen, der en fånge befanns sjuk, klagade de andre fångarne, — cj den sjuke, — att den sistnämnde icke erhöll annan, tjenligare eller bättre mat, än öfrige fångarne; — händelsen fogade likväl så, att de klagande icke gifvit akt derpå, att af den mat, som den sjuke erhållit, en del, den han icke förmått förtära, qvarstod, och då detta befanns vara god, färsk kalfstek, fann herr grefven och landshöfdingen klagomålet icke förtjesa afseende, — Sedermera hafva fångarne berättat, att klagomålet skedde på Petterssons anstiftan, och att han, arglistigt nog, anmodat dem klaga å den sjukes vägnar, emedan det då skulle anses desto mera förtjena uppmärksamhet, och ligga mig till last, att de sjuke icke fingo sin rätt. — Då nu härtill kommer, att det misslyckade klagomiålet skedde kort efter det Pettersson uppsändt sin, d. 8 April daterade angilvelse, så synes tydligen, det afsigten varit att bereda åtminstone något utseende af sanning åt denna del af angifvelsen. Det lögnofulla föregifvandet att Konungens Befallningshafvande endast förordnat om linnekläder till fångarne och den i sammanhang dermed framstä!lde tillvitelsen om underslef med gamla kläders inköp, torde bäst vederläggas af det utlåtande angående kläders anskaffande till fångarne, som herr grefven och landshöfdingen d. 24 sist!l. Februsri till kongl. styrelsen öfver fängelserne och arbetsinrättningarne i riket afgifvit, hvaruti förekommer följande ordagrannt afskrifne yttrande: För att minska kostnaden har jag, då årstiden så medgifvit, låtit Fångarne få Byxor och Tröjor af Lioneväf, och då varmare kläder varit nödige, hafva pgamla kläder, som efter behof lagats, blifvit anskaffade, — s— ss — Men som upphandlingen af gamla kläder ofta medfört pbesvär och hvarjehanda olägenheter, vore visserligen bäst om nytt valmar finge till berörde plagg användas; och om det antages, att af de tröjor och byxor, psom utdelas, hälften utgör Linne och hälften Valmar, så blefve årliga kostnaden: — — — — — Med bilagde bevis Litt. C. får jag vederlägga fjerde angifvelsepunkten; och som Zetterlund i skriften af den 8 sistl. Juni nämner den industrien att godt-. söra handtverkare i riksgälds för hvad de lemnatl. rvitterade räkningar i banko,. tvckes innebära enin-!!