Aftonbladet – 12 oktober 1843, sida 2

OA nntrnnnnnennrnann mig på mitt tal; jag är Reinald, Underbarnet kallad, din broder, som sökt upp dig, för att lösa din förtrollning och föra dig från detta våta fängelsel Dock erhöll han intet annat svar än skogens mångstämmiga eko. OQO, j kära fiskar! fortfor han, då bela skaror af rödsprängda foreller summo mot stranden och tycktes gapa på den unga främlingen. J kära fiskar! sägen er herrskarinna, att hennes broder är här på stranden, för att möta henne! Han smulade sönder alla brödfragmenter, som han ännu fann GVar i sina fickor, och kastade dem i dammen, för att dermed besticka fiskarne, att gilva hans syster underrättelse ora honom; men forellerna uppmappade semlesmulorna girigt, utan att vidare bekyrira sig om sin välgörare. Reinald märkte väl, att intet var uträttadt med hans fiskpredikan, fördenskull sökte han på ett annat maner att utföra sitt förehalvande. Såsom en flink riddare var ban öfvad i alla kroppsöfningar och simma kunde han som en vattenråtta; derföre reso!verade ban sig bastigt, klädde af sig sin rustning, tog utaf vapnen endast det blanka svärdet i handen och spran8, i vapenklädnad af eldförgadt satin, bebjertadt i vågorna, enär han ej såsom fordom hans fader, blef någon påt varse, för ati uppsöka svåger Behemot. Han skall dock icke, tänkte han, genast uppsluka mig och väl låta tala ett förnuftigt ord med sig, såsom han gjorde med min fader. Derpå plaskade han med flit i vågorna, för att locka fram hafsundret, och sam på de hlåa böljorna midt ut i dammen. Så länge hans krafter tilläto med godt mod den våta väger, äfventyr mötte honom; men då det, följde han utan att någo han begynte al.