Aftonbladet – 11 oktober 1843, sida 2

Hos de starkare ligger ett stundom medvetet, ,stundom endast instinktlikt och af dem sjelfva pobemärkt begär att förtrycka de svagare; men ,Försynen har äfven såsom en motvigt häremot bland menniskorna ingjutit kärleken till nästan poch känslan för rättvisa, och dessa känslor hafpva äfven, i samma mån som civilisationen frampgått, utbildat sig till ett klarare begrepp derom, att menniskan i samhället måste äga några rätMtigheter såsom blott menniska. Dessa ord, som jag lånat från Aftonbladets, i min hemort med utmärkt förnöjelse lästa svar uti JV 224 till en doktor Ellmin, innehålla en vacker tanka, hvilken jag tillåtit mig upprepa, icke för att smickra, men emedan den tål oimsägas och emedan den utgör den text, jag här önskade få litet förklara. Sjelfva slutsatsen i densamma, eller att menniskan äfven i samhället måste äga några menskliga rättigheter, ämnar jag icke vidröra; ty denna sanning har nu i många år blifvit undertryckt af utländska doktrinärer och deras apor här i landet — hvilka betrakta menniskan i samhället såsom åkaren betraktar hästen för kärran — och det är fara värdt, att ännu en lång tid förflyter, innan denna sanning återtar sitt välde, för att göra ett nytt steg framåt. Det är blott åt första delen, eller den starkares böjelse att förtrycka den svagare, åt hvilken jag önskade gifva en liten utveckling, genom ett exempel, hemtadt just från det förslag till arbetsinrättning i hufvudstaden, som De Fattigas Vänner uppsatt och som gifvit anledning till ofvan citerade artikel i Aftonbladet. Der står i detta förslag: Att utfinna tjenliga arbeten för (korrektions-) bjonens sysselsättning, har i alla länder utgjort största bekymret och värsta stötestenen för dylika inrättningars styrelser Saken är den, att förslaget velat söka sig om efter sådane arbeten åt hjonen, som, säger förslaget, icke menligt inverka på yrken och näringsfång, hvaraf rättskafens medborgare hafva sin utkomst. Nu kan man visserligen antaga, att De Fattigas Vännern sorgfälligt velat undvika att i korrektionshuset verkställa sådane arbeten, hvaraf de fattige eller mindre förmögne hafva sin utkomst, och att de i stället velat hålla sig till dem, som äro ett privilegium för de förmögnare, dem skyldigheten, att underhålla de fattige, ifall en sådan skyldighet verkligen finnes, åligger. Imedlertid har det nu händt, att De Fattigas Vänner kommit att uppsöka just de arbeten, hvaraf de fattige och mindre förmögna skola hemta sitt bröd, och anse sig hafva lyekats i samma mån, som de kunnat hitta endast på sådane arbeten, de der göra intrång blott i de fattigas och , mindre förmögnas utkomst. ped Att mala gryn, knacka sten, handsåga spjel och sparrar, göra gröfre snickare-, svårfvare-, vagnmakareetc. arbeten, göra tågoch bastmattor, träskor oeh barnleksaker, binda nät, väfva grofva tyger, håroch ylletäcken, grofva mattor, 0. S. V., dessa äro för män de arbeten, som; efter förslagets mening, icke taga brödet från någon. Sammaledes skola qvinnohjonen sysselsättas bara med att spinna, plysa, sy, sticka, göra listmattor, fläta halm, m. m. Dessa arbeten äro likväl alla sådana, af hvilka fattiga och mindre förmögna män och qvinnnor i hela landet söka sin näring. Skråordningarne och fattigdomen utesluta dem från alla arbeten, som äro mer gilfvande; dem hafva de privilegierade tagit för sig. Det har således icke fallit De Fattigas Vänner in, att en mängd menniskor hafva sin utkomst af nämnde arbeten, att dev finnes fattiga grynmalerskor, att en hel befolkning i hufvudstadens granskap, Djurgårdsstaden, lefver af drefrepning och tågmattors virkande, att, utom den klass qvinnor, som söka sin utkomst på gatorna, en långt talrikare klass finnes, som sky förnedringen och föredraga att vid en bit bröd med litet hökaresmör eller sill böja ryggen öfver en I sömnad, hvars pris redan blifvit så nedtryckt — läfven genom korrektionshusen — att om De I Falligas Vänners, hustrur och döttrar derför skulle finna sin utkomst, så — men jag vill visst icke hos dem väcka en så sorglig. föreställning. Ty jag är öfvertygad, att De Falligas Vänner menat väl, och jag vet rätt väl och vill ieke dölja det, att de härutinnan icke gjort annat, än Ihvad man nu i flera år gifvit dem till efterdöme här i landet. Vi hafve här kommit i en svår klämma alltifrån den tid vi började hjelpa tjugufemårssystemet att förgylla den skamliga förvrängningen af ett visst storartadt riksdagsbeslut, -Isom ville tillägga menniskorna i svenska samhället en viss mensklig rättighet; härur finnes ingen utgång, så länge systemet lefver. Min mening var blott att fästa uppmärksamnn a a enades ÅEE——-— en luden björn, lät sin bedröfvelse fara; då hon