Aftonbladet – 11 oktober 1843, sida 2

ör långt, fort härifrån min säng, eljest frukta min vrede! Björnkreaturet bekymrade sig föga m denna botelse och upphörde icke att nosa smellan sängomhängena. Men så mycket björn han än var, så stod han likväl under sin dams toffel. När han gjorde min afatt sticka sitt tjocka hufvud under sängbottnen, fattade Wulfild mod och gaf honom en så eftertrycklig spark i länderna, att han helt ödmjukt kröp till sin mossbädd, lade sig ner der, sög brummande på tassarna och slekade sina ungar; snart derefter somnade ban in och snarkade som en bKjörn. Härpå vederqvickte den trogna systern sin broder med ett glas sekt och några skorpor, förmanade honom att vara vid god mod, ty numera vore faran till största delen förbi. Reinald var så utmattad af sitt äfventyr, att ban snart derpå föll i sömn och snarkade i kapp med sin svåger björn. Vid uppvaknandet befann han sig 1 en herrlig praktsäng, uti ett rum med sidentapeter; morgonsolen blickade vänligt in emellan d uppdragna gardinerna; bredvid sängen Jlågo hans kläder på en med sammet öfverdragen taburett, äfvensom hans ridderliga vapenrustning: äfven stod der en silfverklocka bredvid, för att ringa på betjeningen. Reinald begrep icke, huru han kunnat blifva förflyttad från den förfärliga pålan uti ett präktig! palats, och var i tvifvelsmål, huruvida han nu drömde, eller förut hade drömt om äfventyr : skogen. För att komma ur denna ovisshet, ringde han med klockan. En sirligt klädd kammartje lnare steg in, frågade efter hans befallningar oci lanmälde, att hans syster Wulfild och hennes ge -Imål, Albert Björnen, väntade honom med häf. ;tighet, Den unga grefven kunde icke hemta si;