Aftonbladet – 7 oktober 1843, sida 2

för handen, att det icke skall låta sig räkna bland dem, som låna sig till den lagbundna frihetens förtryckande. SJUNDE BREFVET AF STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN. Enligt löfte i gårdagsbladet, återkomma vi till en något närmare öfversigt af detta brefs innehåll, som är adresseradt till grefve C. FH. Anckarsvärd. Men innan vi gå vidare, torde en kort erinran till författaren vara på sin plats, att icke af sin styrka i det pikanta och sin böjelse att kittla, låta hänföra sig till alltför stora utflygter på sanningens bekostnad, och äfven mot personer, hvilkas åsigter han till en viss grad delar. Man vet nemligen redan af gammalt, att det varit hans svaga sida att emellanåt få ge små sidohugg åt oppositionspressen. Uti det nu ifrågavarande brefvet har likväl detta framträdt tydligare och nästan såsom en afgjord fiendtlighet. Detta gäller så väl representanterna af oppositionen, som pressens organer. Det är icke nog, att han i början klagar öfver pressens förslappning, hvilket må vara mer eller mindre grundadt, och hvarom vi ej vilja tvista; han tillmäter sig äfven, att rangera bland ,lycksökaresvärmen, vissa publicister,, och ställer orden i det följande så, att ingen skall kunna misstaga sig på, att dermed pekas på oppositionstidningarna, utan att det) precist behöfver utsägas på det stället. Men skulle någon ändå stadna i okunnighet om meningen, så är denna så mycket tydligare på andra ställen. T.ex.: Ledamöter af en understucken liberal opposition, som sällan nämnas utan rökelse och handkyssning i de mest spridda bladen, och det pour cause, pag. 52; om detta årets jubilerande heter det, pag. 58: Att den första tillställningen, som kom ifrån förre expediptions-sekreteraren Lindgren och från Upsala unipversitet, lyckades öfver förhoppning, sedan peInriodiska pressen, i stället att betrakta och beIhandla alitsammans som en lumpenhet, endast värd att med ett par rader i förbigående berättas bland dagens öfriga nyheter, fyllde spalterna med dynastiska extaser och utförliga beskrifoingar ända till de minsta småsaker på underdånig inställsamhet; sid. 39, att om vederbörande icke spännt bågen så högty — vid samma tillfälle — så hade deras spel hufvudsakligen vunnits; ty pressen hade den utomordentliga artigheten att låta smickret på skådeplatsen gälla för nationelt (!) etc. Genast i början talas det om huru grefve Anckarsvärd, i sin nyss utgifna skrift, sett idel glimmande guld i framtiden, och på ett annat ställe, huru Hr Emil von Troil begaf sig åstad till tjenstgöring vid regementet i Westerbotten förra riksdagen, när frågan om kabinettskassan hunnit det stadium, att öppet och oåterkalleligen måste utsägas ett afgörande nej eller jan, 0. S. Vv. Nu är det så, att ingen kan vara mera ense med förf. än vi, om nyttan deraf att pressens organer, — vi mena dermed icke blott tidningar, utan äfven brochyrförfattare, och räkna således författaren af detta bref äfven till denna kategori — hålla en sträng och vaksam polis både på hvarandra inbördes och på andra offentlige män, i händelse något snedsprång hos en eller annan skulle varseblifvas; men det blir deremot ett fel, en oefterrältlighet, en brist på conduite, eller hvad man vill kalla det, och i längden jemväl en oklokhet för egen räkning, att för ändamålets skull, skandalen, som ibland visserligen har det goda med sig, att den lägger mången nyttig sanning i dagen, alldeles icke fråga efter om vapnen, med hvilka man strider, äro ärliga eller icke. Detta har likväl förf. här låtit komma sig till last. Ty han har visserligen icke selt en understucken liberal opposition erhålla någon rökelse och handkyssning i de mest spridda bladen. Han vet, lika väl som vi, att oppoationstidningarne vid jubilerandet icke fyllde spalterna med några dynastiska exstaser i den mening, som ordställningen här angifver, utan tvertom att de ifrån början till slut både raljerade öfver dessa extaser, och ganska allvarligt sökte ådagalägga fåfängligheten af det officiella smicker och smink, hvarmed regeringsåren utmålades (man påminne sig t. ex. i Aitonbladets recension af det famösa gyrmnasiiprogrammet här i Stockholm). Han är ingalunda okunnig om att ingen oppositionstidning hade något lags yttrande, som af någon med sundt förnuft kan tydas derhän, att de läto smickret från skådeplatsen gälla såsom nationelt, hvarföre han också noga aktat sig all anföra exempel eller bevis på allt detta. Fan kan läsa nog innantill för att se, i ve Anckarsvärds skrift icke förekommer något glimmande guld i grefvens utsister på framtiden, utan ivertom, att yttrandet derom är ganska varsamt och vilk tIdeles icke vifver något på it han hittar vägen, om icke on Troil under riksda eter föranlåten iger