Aftonbladet – 7 oktober 1843, sida 2

kommer 1 beröring, vill det nemugen vid första påseendet synas, att han, och han ensam bland andets offentliga män, skall framstå för publiken åsom en ljusalf, och att en så mycket starkare sloria af ren patriotism skall omstråla hans tinning om ingen annen riktigt ren patriot finnes. Men vi anse oss likväl älvea böra göra honom ippmärksam på en annan sida af saken. Det är innu i friskt minne, huru allt ifrån år 4828 till och med sistlidne riksdag en f. d. publicist afoppositionen, men som hade sadlat om och nu mera endast skrifver för lega, så väl i sin egen tidning, som, efter dess upphörande, i diverse anIra, hade all röda ospard att angripa alla de lelamöter af oppositionen, som förmodades äga nåsot inflytande, och angripa dem hb are, i mån som inflytsndet förmodades vara större, och huru han försökte göra dem misstänkte såsom halfva, opå itliga, understuckna, medan det i sjeliva verket nu mera blifvit fullt upplyst, alt anmärkaren sjelf redan under hand var köpt och gick vederbörandes ärender. Denne man arbetade i synnerhet på det häftigaste emot all förening af de olika nyanserna af oppositionen, väl vetande, att det är endast genom en sådan förening som en majoritet emot hofpartiet här i landet möjligen kan åstadkommas, och detta spel drefs på slutet Freja, hvars redaktör på det mest behagliga vis under nästan hela riksdagen drogs vil näsan af denne föregifne oppositionsskrihent. En sådan roll är, i vårt tycke, en bland de bedröflisaste som en politisk person kan spela; och successionen deri icke något alt eftersträfva, om också motiverna icke äro så smutsi.a. Lyckligtvis innehåller för öfrigt det ifrågavarande brefvet så mycket annat läsvärdt, alt de nu omnämnda omständigheterna i jemförelse dermed äro obetydligheter, och vi skole i dag vidröra ett par kapitel. Det första rör den skandinaviska unionsfrågan, hvari förf. kastat sig in med liflighet, och troligen gått längre än de flesta andre som behandlat densamma. Han har nemligen icke tagit för sig den närmaste framtiden, eller uppehållit sig vid den småsaken, huru en sådan union skall tillvägabringas, utan uppställt staternas förening sådan, som han anser den en gång i tidernas längd, förr eller sednare, kunna gestalta sig. Se här ett utdrag af detta stycke: En Jjungeldstanka har sprungit genom Norden: förening, förbrödring mellan Skandinaviens trenne folk. Att denna önskan glöder lifiigast hos Danskarne, härleder sig dels af deras dynastiska förhållanden, hvilka, såsom något ej osannolikt, åt dem öppnat perspektivet af ett nytt öfverherrskap i framtiden; dels och hufvudsakligast deraf, att den fribetsträngtan, som vaknat i deras bröst, icke blifvit dårad, förslappad, snärjd, qväfd af en så kallad konstitutionel throns svek och bestickningar. Deras synorganer bafva ej hunnit förvillas af en hycklad frihets tankspelarcknep, att kalla svart för hvitt, låta fem gälla för jemnt, ödmjukande sig för det ondas ursprung, emedan ett eller annat lumpet verktyg någon gång lemnas i sticket till allmän bespottelse, men sällan, eller rättare: aldrig framhafves till laglig bestraffning. Norrmännen åter, tryggande sig vid styrkan af det betsei, de lagt på sin konungamakt, från hvilket denna hittills förgäfves stretat att göra sig lös, och sparsamt hemsökte af Hofvets demoraliserande närvaro, betrakta ännu icke en skandinavisk union som en lifsfråga för Norge. Och de hafva ofelbart rätt, så länge nemligen ämnet icke varder förflyttadt från dynastisk på fri och egen grund. Ty hvad rör det folket: om den ärftlige lifstidsmonarken heter Pål celler Pär? Om han kallar sig med Guds nåde till tre, två celler en kronor? Om hans familjs traktamente och deras gunstlingars sportlar flerdubblas, utan att folket erfar någon lindring i de tryckande utgifter som erfordrag alt läska vampyrernes penningetörst? Svenskarnes, med få undantag uppriktiga benägenhet, att, så nära som möjligt, sluta sig till tvillingsfolken, förklaras hos olika partier af helt och bållet stridiga bevekelsegrunder. De kungligt sinnade inbilla sig, törhända icke utan sina randiga skäl. att det redan vattnas i munnen Pp de våra, vid tankan åt ett tredje rikes millioner — i kontanter, att depensera eller skrinlägga (allt efter smak), i soldater att exercera — samt att i mjugg med välbehag arbetas för det stora ändamålet, oaktadt det sken af likgiltighet, af till och med bekymmer, hvarmed våra vederbörande tyckas åse, huru de skandinaviska partierna sjuda. Svenskar med högre syften än konungagunst, och säkrare beräkningar än på fradgan af Furstars konstgjorda popularitet, anse anionen — väl förståendes: under folkens egna auspicier — icke blott för en räddningsplanka åt Skandinaviens sjelfständighet, utan tillika för ett palladium åt friheten i Europa. Endast några uppskrämde konungaträlar, hvilkas underdånighet förbjuder dem att tveka mellan de allernådigstes tal och tankar, eller som äro så djupt invigda i purpurmantlarnes hemligheter, att de, på högboret manår, tappert darra vid minsta skymt af stackarna vid Wossnesensk, — endast desse vända öronen bort från skandinaviska brödrahelsningar. Tvenne stora häfstänger bestämma all den rörelse, som redan uppenbarar sig, och som kommer att föregå öfver allt i den politiska verlden: begreppen, å ena sidan; den fysiska styrkan, å den andra. Civilisationen rycker fram under idternas fana: den ärftliga lifstidsmakten fäller mot dem sina bajonetter, Idöer och bajonetter! Dessa två ord innesluta prorammet till Europas framtid. oc ; Bajonetlernas. hda kraft bestar , egenskapen att kunna förgöra de ideernas Ilefvande organer, hvilka höja sina röster pändelsevis i bejonetternas grannskap. Sjelfya idberna äro de dock längt iirän ett mäkta tillntetgöra. Dessa lefva upp I nya orgater, med förherade lifsandar, med fördubblad spänstighet. Ju Jere martyrer, desto mer uppblossande entusiasm, resto blodigare strider . . . ja! men desto rålilligare ramgångar. . Hvilken europeisk makt, som vid den stora brytningen kommer att i främsta rummet föra begreppens talan, kan ej på förhand b ke har let ä men udrollen ot land, ramr om förflytta h tannien, eller despotisn