Aftonbladet – 6 oktober 1843, sida 2

taten med England af den 3 Mars, att ön Guadeloupe afträddes till Konungen af Sverge och åt dess efterträdare på Svenska thronen efter Successions-ordningen den 26 September 4840. Dessa ord utgöra det stora argumentet, hvarpå hela bevisningsgrunden hvilar, och vi måste då se till, hur fast grunden är. Amnet är icke angenämt att vidröra, och vi hade hoppats kunna slippa den obeha gliga mödan att åter upptaga det; men ännu en gång, det är Återblickaren, eller de, hvilkas ärender han går, som tvingat oss dertill, och han eller de må således skylla sig sjelfva, om de få äta frukten af sitt eget utsäde. England hade, säger han (sid. 113), ,såsom en naturlig följd af Sverges deltagande i kriget mot Napoleon, insett möjligheten af Kronprinsens förluster och varit betänkt på att bereda honom ett skadestånd genom afträdandet af den från Frankrike nyss förut eröfrade ön Guadeloupep. Detta har det velat uttrycka genom den nyss omnämnda frasen om Successions-ordningen, och Förf. frågar, om de Engelska diplomaterne, som afslutade hvad han kallar Guadeloupes-traktaten, men som bör heta: Allians-traktaten mellan Sverge och Storbritannien, voro så litet underrättade:om den brukliga formeln för dylika afträdelser, att de af okunnighet valt en så alldeles ovanlig? Man skulle kunna besvara denna fråga med en annan: Förstodo dessa diplomater så litet skilnaden på hvad en regering afträdde åt en annan, elier hvad hon skänker en enskild person, att de råkade anföra denna skänk i traktaten mellan tvenne stater, och göra skänken åt privatmannen till vilkor för samt ställa den i sammanhang med den ena statens förpligtelser till den andsa? Och förstodo de ej skilnaden mellan Korungen af Sverge och hans efterträdare på thronen eller den till thronföljare valde Franske Marskalken Bernadotte, då de, vid hvad de ville gilva denne sednare, aldrig nämnde honom, aldrig talade om något annat, än Konungen af Sverge? Och hvad betyder det slutligen om Suecessionsordningens datum var nämndt, när i alla stater, serdeles de konstitutioneila, thronen måste ärfvas efter någon lag, och denna lag väl måste hafva något datum? Om i en köpeafhandling mellan tvenne enskilda personer den ena afstår en egendom åt den andra och dess rätts innehafvare efter lag, det tillägges: 1734 års lag,, blir denna köpeafhandling derigenom på minsta sätt af annan beskaffenhet än alla andra, hvari lagens åratal icke är citeradt? Sjelfva den erinran man gjort, att afträdelsen skedde mot bestämda åtaganden å Sverges sida, att den sades ske till följe af den fasta och säkra borgen öfver varaktigheten af deras (Konungarnes af Sverze och Storbritannien) så politiska som handelsförbindelser, att den var ett tydligt bevis på Engelske Konungens uppriktiga vänskap för Konungen af Sverge,, att! hön skulle öfverlemnas åt Konungens af Sverge : befullmäktigade tre månader efter Svenska truppernas landstigning på fasta landet, att det var en följd af hvad i denna artikel beslutits, nemligen afträdelsen, som Konungen af Sverge förband sig att föranna Engelska undersåter tjugu års nederlagsfrihet i Götheborgs, Carlshamns och j Stralsunds HBamnar, att, såsom en följd derafn, i Svenske Konunogen förband sig att bibehålla önsj invånare vid sin religion och sina rättigheter, att förbjuda slafvars inf försel till ön, att derifrån utestänga mot England fiendtliga krigsskepp och kapare, O. s. v. — Allt detta finner Aterblickaren icke vara något bevis på att det var Sverge och dess Konung, som fick ön, utan Kronprinsen, emedan alla dessa åtaganden (kriget, nederlagsfriheten m. m.) kunde ske af Konungen allena, i kraft af hans konstitutionella rättigheter och utan den andra statsmaktens medverkan eller inblandning (sid. 149). Man skulle förvånas öfver detta argumentationssätt, om man i Återblicken hade den aldra minsta rätt till förvåning; men vi göra dess Författare ännu en fråga: var det då Marskalken Bernadotte — ty det är om dennes enskilda förluster han talat och för hvilka han vill uppgifva Guadeloupe som en ersättning — var det han, som kunde åtaga sig dessa stipulationer, eller var det Sverges Konung, och i fall en betalning skulle äga rum, borde den icke i naturlis och juridisk slutföljd tillfalla den, hvilken åtog sig förbindelserna, icke den, som dervid lagligen var en passiv åskådare och ej kunde handla annorlunda, än efter Konungens uppdrag och på hans befallning? Och så Jänge denne Konung lefver, hvad är Kronprinsen annat än hans undersåte, i de aldra flesta fall stående i samma kategori med andra undersåter? Och hade det således ej berott af Carl XIII att lemna sin adopterade son någon del af underhandlingarne med främmande makter, eller att icke göra det, att uppdraga honom befälet öfver armåen eller förtro det åt någon annan, att tillåta honom öfverresa till Tyskland och der antaga kommandot öfver Nord-armeen eller befalla honom stanna qvar hemma, och att således medgifva eller icke medgifva allt detta, som man påstår hafva verkat till afträdelsen? Men låtom oss då för en stund antaga, att ön Guadeloupe blifvit afträdd, icke åt. riket, utan åt dynastien, så har det likväl, enligt Återbl:s och hans trosförvandters påstående, skett genom ordalagen i traktaten. Låtom oss då granska dessa ordalag. Deri heter det, att kenungen af England pölverlemnar åt Hans Svenska Majestät all den rätt, Hans Storbritanniska Mejestät eger till denna ö, sådan Mans Masastzt Jan nu besittern Svenska