Aftonbladet – 2 oktober 1843, sida 2

aktning för vännens fästmö, för hennes förstånd och pligtkänsla; men den var ej af det slaget: det var den äkta, höga, här otillåtliga kärleken, som kommer vissa naturer att uppoffra sig sjelfva och äfven andra vid passionens höjd. Hans kärlek hade nått denna ståndpunkt, den hade fått makt framför förnuftets rådslag; den behöfde ej besvaras, för att existera: den måste se sitt mål uppnådt eller släckas i floden af sin afledda källa. Alice besvarade ej hans kärlek, hon fann blott nöje i bans sällskap. Hon hyste för honom den varmaste vänskap, den största tillgifvenhet; men mannens egenkärlek förmår ej alltid urskilja dessa: han tog dem för kärleks symptomer och byggde derpå. Då fann hon tiden vara inne att taga sig till vara; men hennes förändrade uppförande verkade intet öfver hans lidelse. — Böltgers artighet mot Alice bebavade Ferdinand; den bevisade att han fann nöje i hennes sällskap, och det var just Ferdinands önskan att förljufva tiden för sin vän. Svartsjukans ande var bortkallad af förtroendets och härlekens genier. Han kände sin trolofvade, han hade lärt sig vörda qvinlig dygd, att ej utan skäl misstänka den. Han var viss på sin sak och betraktade den cbevalieriske utlänningens fruktlösa bemödanden såsom en triumf! för sin ärelystnad. Någon gång mörknade väl bans blick vid föreställningen om följderna af Böttgers galanteri, men ett enda samtal med Alice skingrade snart molnen. Han blef ju dubbelt lycklig att ega en maka, som, 1 det hon endast älskade honom, endast lefde för honom, sjelf fängslade alla, utan att fängslas af dem. — Se der höjden af mannens fåfänga! — Men det är ett vågspel för den, som ej tillräckligt känner sin kärleks grundvalar; den gör klokt att intet vågal — Här var det