Aftonbladet – 2 oktober 1843, sida 2

selstull för smältstycken, tilltagen så kort, at den sannolikt ej kommer många andra till gode än dem, som derom framställt begäran. I samma konselj beslötos äfven följande utnämningar: i , Till kammarråd, efter allidne kammarrådet Törnebohm, kamreraren 1 kammarkollegii första provinskontor, Pebr Adoif Norberg; Till häradshöfding i Färs och Frosta härader: domsaga i Skåne, fiskalen i Götha hofrätt, häradshöfdingen Johan August Hygrell, samt Till landskamrerare i Skaraborgs län, tillförordnade landskamreraren derstädes, länsbokhållarer Carl Johan Sundberg. Afven i Lördags var konselj beramad att hål: las å Drottningholm. — En af kyrkolags-kommitttens ledamöter herr doktor Thomander, lemnade i Lördags hut vudstaden, åtföljd af sin familj. SAMMANKOMST PÅ NEDRA BÖRSEN AN. GÅENDE INRÄTTANDET AF ETT AR BETSHUS. 9g Denna förut i tidningarna annonserade samman komst, hvartill alla de hufvudstadens invånare som intresserade sig för saken, voro inbjudne hölls i Lördags eftermiddag. Skulle man endas döma af antalet, som bivistade denna samman komst, så kunde deraf lätt dragas den slutsatsen att behofvet af en sådan arbetsinrättning icke iä så serdeles trängande, ty endast något öfver 10( personer — femteeller sjettedelen af hvad mar ser vid en konsert eller ett spektakel — hade infunnit sig. Sannolikt bör detta likväl icke till skrifvas bristande intresse för saken, utan endast ovanan vid allmänna möten för allmän! nyttiga ändamål, hvika här i landet utgöra er sådan nyhet, att mången torde afhålla sig derifrån endast af blyghet, och tycker sig der hafv: intet att göra; icke besinnande, att öfverläggningarne icke kunna annat än vinna i liflighet och högtidlighet genom antalet. Hvad sjelfva öfverläggningen beträffar, så gick den nog mycket fram och tilbaka, hvilket må hända härleddes af bristen på ledning från ord: förandens sida. Likväl kom det slutligen så lång att, uppå proposition af presidenten von Hart mansdorf, sällskapet beslöt, att. det af kommitte rade afgifna förslaget skall genomgås punktvis och anmärkningar dervid göras, men ufan att föranleda till något beslut, hvarefter ämnet troligen kommer att ånyo bearbetas af herrar kommitterade. Diskussionen vände sig för öfrigt dels kring formen, dels kring saken. Det förra höll sig förnämlizgast kring frågan, på hvad sätt pluraliteter skulle beräknas, om någon opinionsyttring af säll skapet skulle uttryckas genom beslut medelst voteringar 0. s v. I sjelfva saken yttrade sig blanc herrar kommitterade först herr generaldirektörer Ekströmer, derefter målaren Gustafsson, presiden ten friherre Leyonhufvud, doktorerne Carlson och Eilmin samt pastor primarius doktor Petterson af hvilka den förstnämnde eller herr Ekströme: öppnade diskussionen med ett klart och äfver elegant föredrag. Hufvudmomenterna deri voro dels att kommitterade, enär den kongl. författnin gen om fattigvården, som utkommit medan dera arbete påstod, påbjuder frivilliga arbetshus, anset sig icke kunna afgilva förslag om något sådan utan att ingripa i Regeringens beslut, dels också att kommitttens hufvudsyftemål varit, att få e) inrättning, som stode emellan de frivilliga arbets husen och korrektions-inrättningarna. I afseend på de föreslagna stadgarna, mot hvilka blifvit an märkt, att de voro för stränga, sökte herr E lådagalägga, att kommitteen deri till en del hem tat stöd äfven af Rikets Ständers skrifvelse i äm Inet vid sista riksdag. Detta utvecklades vidar längre fram på aftonen af Dr Petterson sålunde att man ville hafva ett ställe, dit polisen skull kunna förpassa dem, som icke ville arbeta vi de frivilliga arbetshusen, utan att behöfva skick dem till korrektionshusen. Hr Gustafson yttrad sig för nödvändigheten, hurudana arbetsinrättnin garna än blefvo, till sin grund, att centralisera der i en eller två, gemensamma för hela hufvudsta den; doktor Carlson sökte vederlägga den tankar att den tillämnade inrättningen. skulle blifva en dast tvångsinrättning; tvånget skulle, så som ha uppfattat saken, endast äga rum för dem, sor icke ville frivilligt arbeta, 0. s. v. Presidente frih. Leyonhufvud sökte visa, att stadgarna ick innehöllo något värre, än hvad redan för enskild familjer är stadgadt genom husbonderätten ocI husagan, 0. s. v. Biand dem som gjorde anmärkningar mot för slaget i sjelfva saken, yttrade sig Excellensen Gref ve Löwenhielm med totalt afstyrkande af de ifrågaställda arbetsinrättningen, eburu han anså