Aftonbladet – 27 september 1843, sida 3

landtgrefvarne, våra allernådigste landsherrars för fäder, att de i lång tid hade varit dumma. D tänkte: Ja! riddarne förtjena der en vacker ho med penningar af borgerne och handelsmänner är det ej dåraktist sf oss att vi icke sjelfve fö: tjena dessa penningar? De e derföre till kör männen: J må ej vidare understå er att löskör eder ifrån riddarne. De penningar ) gifvit den skolen j för framtiden gifva oss, och vi skola be skydda eder motallt öfvervåld. Köpmännen må ste låta sig delta beiags och riddarne blefvo fö bjudne att oroa dem. Men de brydde sig ej or förbudet, och då köpmännen Toro förbi och is betalte, blefvo de plundrade och slagna liksor förr. De måste alltså, om de ville hafva ro, äl ven betela riddarne. Våra allernådigste lendsherrar erforo detta oc inkte: våra köpmän gifva för hvarje laddnin ror riddarne hun gylien, och oss hundr: sylen — vore det icke förnuftigare att de betalc de oss tvåhundrade sylten, och åt riddarne alidele intet? Do läto d 2 köpmännerna oc Je till dem: j : framtiden gilva o: tvåhundra en och riddarne ingenting, och skola Hoz ora dem att nedlägga bandtverke De höllo ort irde röfvarborgarne och tog de vilda riddarne till fånga samt förde dem ti deras hof, der de snart genom godt foder bletv tama, och köpmännen gåfvo de eskort på väge Då det nu icke fanns några riddare och ing röfverier längre voro att frukta, gingo köpmän nen till landsberrarne och sade: vi tacka under dånisst för det hittills emottagna beskyddet, me öfve det nu icke längre, ty vägarne är Furstarna svarade: det glädjer oss, att re hbehöfven oss; men vibehöfva edra pen och eskerten måste betalas nu som för bruket har ju vunnit häfd. Nu insen at alt j ären dumma, korlsyrta menniskoi Jå j beklagen eder öfver tullen. J hafven ji fordom hbaft det långt svårare? Då blefven plundrade och missha adlade; nu öppnas edra ki stor ordenti man tager edra pengar med hö! lishet och j fån ej prygel. Då j deremot fråzer hvarföre tager vår ollernådigste landsherre, son likväl är så rik, det par schillingarne? visen åter alt j ären dumma. Behåller han väl den ör sin egen mun? Nej, bevars! Ian har me n nog. Men med en del af edra penningar un derhållas efterkommande af de gamla röfvar-rid darne, hvilka, likasom deras förfäder, icke arbe ta och icke förvärfva något, och hvilka j natur tvis måsten försörja, då de icke längre få lo att plundra er. Med en annan del at penningar na aflönas soldater, och varen nu icke några ås nor och frågen mig icke: hvartill behöfvas vi soidaterna? — — LIERNE , förs