Aftonbladet – 27 september 1843, sida 3

sm—2sea ZIHLANDADE AVINDE: NERD HURU TULLOCH KONSUMTIONSAFGIFTER UPPSTÅTT. (Danska tidningen Corsaren innehåller härom följande föreläsning efter Börne.) — — Dessa adelsmän bade väl stora slott, ra bästar, många jagthundar och tjenare; men ade inga penningar. Fvarifrån skulle de väl också få penningar? De arbetade aldrig och förtjente derföre intet. Men alla menniskor äro Guds barn och då det finnes en icke arbetar, är det en christeliz annan, som arbetar, föder honom. De fromme riddarne, som kände och ärade Guds bud, rättade och derefter, och så ofta de behöfde penningar, 1ogo de från de arbetande, som hade sådana. Detta utfördes sålunda: På deras borgars höga torn ställde de en träl med ett horn, för att natt och dag gifva akt och se omkring i trakten, och så snart ett skepp med laddning for ned för Rhenfioden eller en vagn körde ned åt vägen för att föra varor till Frankfurter-marknaden, blåste trälen i hornet. Riddarne, som förstodo tecknet, sprungo upp från bordet eller sängen, grepo svärdet och skyndade ut från borgen. Skepp och vagn blefvo anhållna, kusk och esare dugtigt pryglade, kistor och säckar öppnade, allt borttaget och under jubel bringadt till borgen. Såsom riddarne på detta sätt förtjenade sitt bröd, kallade man dem för rölvar-riddare. Varorna såldes sedan för en spoltstyfver till judar och annat kringresande handelsfolk, och så fingo riddarne pengar. Handelsmännen åter såide varorna till de plundrade köpmännen, och derpå drogo dessa till Frankfurt och så var allt godt. Så uppstod tullen och sådant är tullväsendets ursprung. Men köpmännen öfverlade slutligen i deras lugna sinne: Vore det icke förnuftisare att vi genast gåfvo riddarne så många reda penninsar, som de få då de sälja våra varor? Dessa mellanhandlande låta oss betala dubbelt så mycat som de sjelfva gifvitPå det sättet vore välften ren vinst och pryglen voro äfven sparade. 2 sände derföre en deputation till riddaren Kunz och läto säga honom: Hr riddare, ni är en ärlig man, ni har aldrig tillfogat oss något ondt; men eder granne, riddaren Ruprecht, är en spetsbof, en röfvare, en dålig karl, och så ofta vi komma till hans borg, misshandlar och plundrar han oss. Vi göre eder derföre ett förslag. Ledsaga oss hvarje gång vi komma förbi er horg med en liten trupp förbi er onda granne, beskydda 055 och fördrag ej alt han plundrar oss, För ergoda vilja gifva vi er hvarje gång hundra guldgylden. Riddaren Kunz svarade: I ären förnuftigt folk, och jag vill betänka ert förslag. I afton gör jag ett kalas för mina grannar; hafven j ej ett litet fat Bacharecher eller Rödesheimerombord? Köpminnen hemtade fatet och 8130 derpå till riddaren Ruprecht och sade till honom: yHr ridare, ni är en ärlig man, mM., Men riddar Kunz ir En spetsbof, en röfvare, 0: 5 V. samt gjorde HONOM samma förslag. Riddaren Ruprecht svarade: J ären förnuftigt folks I morgon gör jag ett kalas för mina grannar, hafven j ej några goda skinkor i vagnen? Köpmännen hemtade skinkorna och gingo derpå till riddar Eberstein; och ;å gick det hos den nästa Och hos alla riddarne, alltifrån Rädesheim ända till Bonn. Och då om aftonen riddarne kommo till riddar Kunzs kalas och den ena berättade den andre huru köpmännen hade kallat honom en ärlig man men grannen en kältring, då skrattade riddarne omåttligt och svirrade till den ljusa morgonen. Men hanlelsmännen fingo det hädanefter långt bättre än örut. Så gick det några hundrade år. Ändtligen mörkte kejsarne, konungarne, hertigarne, furstarne, de