Aftonbladet – 26 september 1843, sida 2

varit lyckligare på denna jagt än de fleste; — och när man som jag icke ser illa ut och har en viss gåfva att behaga, faller sådant sig helt naturligt. Men när första ruset är öfver, och jag ger mig litet tid att tänka — hvilket annars, för att vara uppriktig, just icke är min sak — hvad är då alltsammans? En har älskat mig af fåfänga; en annan för att bli gift; en tredje af lystnad efter ombyte; en fjerde för att få loge i operan tillika med eget ekipage — och så allt vidare i oändlighet. Men den kärlek, utan alla biafsigter, och de uppoffringar, hvartill en mor har förmåga, om den har våra parisiskor icke det mest aflägsna begrepp. Och ändå — man kan bli förryckt vid tankan derpå — och ändå förälska jag miH beständigt på nytt! Ja, det är alldele. obegripligt hvad jag kan bli allvarsamt kär. — ,Allvarsamt kär? frågade jag leende. — Ja; de vill säga på parisiska, fortfor han och log sjel! Ni menniskor der uppe i Norden gå i alltin; grundligare till väga, efter hvad man har sag mig. Äter ni, så sker det med besked; studera ni, så sker det likaså; och när ni förälskar er så har det hvarken början eller slut; men Paris, der det ges så ofantligt mycket, som tage en ung menniskas uppmärksamhet i anspråk, låte sådant alldeles icke göra sig. Man spisar i et ögonblick, studerar i ett ögonblick, och förälska sig i ett ögonblick, och en allvarsam kärlek räe ker i Paris, på sin allrahögsta höjd, åtta dagar men så lång tid är ändå sällsynt. I Ferrara och Bologna, hvarigenom vår kos låg, gick det som jag hade förutsett: han fans: allting otroligt ledsamt och under all förväntan Man hade i Paris herättat honom så mycket on