Aftonbladet – 26 september 1843, sida 2

irgus, hvilken, under ett fortsatt lopp af flera r, på 1820:talet steg i dagen med ganska skarpa nmärkningar mot maktens missbruk, försummade eformer och ett blundande från högre håll för iationens önskningar, en tidning, med få ord, om var högst beklaglig. Argus bättrade sig väl edan, såsom bekant är, slog om, skiftade färg och dog. Men nog måste väl Sv. Biet nödgas nedgifva, att klander öfver det klandervärda i 5verge går vida längre tillbaka än datum af Afonbladets uppkomst. Sv. Biet kan i Kongl. Hofsanslersexpeditionen få namn på ett ganska stort intal tidningar, ända sedan 4809, och af hvilka visst icke fjerdedelen, likt Biet, sökt uppträda med det så nödigt ansedda försvaret för det oför;varliga. Kamp för sanning har i alla tider egt um, ej blott på det politiska området, utan äfven vå det litterära, så fort icke all yttranderätt sett sig fullkomligen undertryckt. Känner icke Sv. Biet journaler, sådana som Svensk Fitteraturtidning, Polyfem, Phosphoros, och alla dem, som med sträng ton apostroferade Svenska Akademiens koryfeer, och på sin tid sökte förskaffa Sverges skaldekonst ett djupare, sannare, friare och skönare innehåll? Jol Sv. Biet skall, vid närmare eftertanka, finna, att det nästan alltigenom här i Sverge stått beklagansvärdt till för mörkret, och utt allt sedan Gustaf Wasas dagar bar detta alIrig rätt velat tilltaga eller frodas. Man kan anvärka, att, med undantag af de rent despotiska lecennierna, visste alltid någon röst göra sig hörd för sanningens räkning. Skref icke t. ex. Fhorild under Gustaf IIT:s tid? Fanns icke under Gustaf Adolfs period en Upsala junta, hvilken bland sina medlemmar räknade en Benjamin Höijer, för att ej tala om en Järta, en Rosenstein, en Wallenberg, de två sednare sedermera så upphöjda män i kyrkan? Litet efter juntans upphörande uppsteg Auroraförbundet, visserligen något olika ill sin terdens, såsom poetiskt mera än filosofiskt, men dock alltid i afsigt att kämpa för och icke emot sanning, rätt och skönhet. De efter 1809 utkommande oppositionella tidskrifterna framlefde alltid sin mest lysande tid, så länge de icke gingo öfver ifrån sin egen en gång uttalade öfvertygelse. Skulle Svenska Filteraturtidningen icke hafva kastat om och småningom ingått på mörkrets bana, i stället för att den började med hög protest emot despotism och blind auktoritet åtminstone på litteraturens område), så skulle den alltid hafva bibehållit ett aktningsvärdt minne. kulle också, efter några år, icke Argus bafva ryggat, så är det osäkert nog, om något Aftonblad uppkommit. Så har hela väcen, gång efter bång, ljuset alltid vetat alt förskaffa si mer eller mindre lyckliga kämpar; och Aftonbladets roll må bedömas buru som heldst, så är det otvilvelaktigt, att det endast står eller faller i och med den suks frihet i Sverze, för hvars vidare utbredande det erbjuder sina, om än aldrig så ringa krafter. Så visse äro vipå sanningens slutliga seger, och så öfvertygade om, huru litet namn eller person gälla, att vi förutspå såsom säkert, att, i den besynnerliga händelsen, att Sv. Biet sjelf skiftade färg och blefve sanningens och rihetens tolk, skulle dess aktier i samma stund stiga inom bela landet, och samma år, som ATltonbladet ginge att förneka sina grundsatser, vore det förbi, och Sv. Biet skulle intaga dess rum. Hvad sägs om denna moderata tanka?