Aftonbladet – 26 september 1843, sida 2

den bevekliga frågan ej vara så mycket alt fästa sig vid. Skulle icke Sv. Biet, för att göra systemets ära under den förflutna tiden ännu mer lysande, hafva kunnat uppställa sitt encomium sålunda: Vi vädja till den stora, med sans och bildning utrustade pluraliteten och fråga: hafva vi icke under 235 år haft vår, sommar och höst hvarje år? månne icke under dessa 235 år hvarje vår medfört jordens upptinande till stort gagn för rikets växter? hvarje sommar skänkt oss, öfverhufvud taget, en temligen god värme? och hvarje höst gifvit oss mer eller mindre ätbara frukter, men dock vanligen alltid något? Och då sådant nödvändigt måste -vara systemets verk, hvaröfver klaga vi? Allvarsamt taladt, när Sv. Biet, för att demonstrera opposititionspressens tadelsjuka, gör frågor som dessa: ,Är hela statshbyggnaden så förmultnad, att ingen anda der kan inrymmas? Are vi utan skydd till person, ära och egendom?, 0. s. v., så behöfve vi tillbaka endast utbedja oss svar på det spörjsmålet: har oppositionen fordrat reform eller aflysande af annat inom den stora statsbyggnaden, än af sådant blott, som ostridigt befinner sig förmulnadt. Hela statsbyggnaden har, oss veterligt, ingen velat processa bort. Ingen bar, såsom Sv. Biet menar, påstått, att alllf gammalt är för gammalt, Och hvad den fyckan beträffar, att vi njuta skydd till person, ära och egendom, så grundar den sig på lagar, vida äldre än de sista 23 åren; ehuru man kan säga, att dessa lagars faktiska tillämpning så, att mindre skillnad göres till person och mera skydd lemnas de svagare och mera värnlöse, d. v. s. individen redan såsom samhällsmedlem, utan afseende på besittningen af tillfälliga fördelar, visserligen icke gjort stora framsteg under dessa år, och sällan haft någon annan förespråkare än oppositionspressen. Exempel på individer, som njutit motsatsen af skydd till person, ära och egendom, skulle visserligen och utan svårighet kunna framdragas, om det behöfdes för Sv. Biet, en redaktion, så kunnig och hemmastadd just på de orter, der denna motsatts måhända haft sin egentliga utgångspunkt. Huruvida vi befinna oss nedtyngda af skattebördor, eller förmå bära dem? är också, i Sv. Biets kamp mot oppositionen, icke frågan om; utan det bör rätteligen spörjas: hade icke våra skattebördor kunnat bäras vida lättare, och det öfverhandtagande fattigantalet kunnat förminskas, om Regeringen mera intresserat sig för fullföljden af de bemödanden, Ständerna visat, att afbjelpa dessa bördor der, hvarest de varit för mycket tryckande? och kan det icke, sanningen likmätigt, sägas hafva utgjort ett hufvuddrag hos makten, att vid hvarje riksdag söka få ökade anslag till en del af statsbehofven, förnämligast de militäriska, midt under freden, utan att man på andra båll sett någon förminskning inträda iföljd af förenklade organisationer? Det är härpå anmärkningarne hängt; och redovisarnes svar hafva ej alltid visat sig fullt tillfredsställande. Såsom bidrag till upplyssing om de potillbörliga fjettrar, makten lagt på tankans och diskussionens frihet,, må endast nämnas det konstitutionsvidriga införandet af indragningsmakten: hvar och en, som litet känner bistorien om hvad i öfrigt försökts genom dock icke alltid lyckligen slutade rättegängar emot de fenomener af tankefrihet och yttranderätt, som då och då uppstigit på horisonten, förstår för öfrigt nog, att, om makten icke lagt alltför många fjettrar på upplysningens framgång, så har dock sällan en god vilja dertill saknale, så länge det tyektes gå för sig, och det är blott på den sednare tiden regeringen synes hafva börjat inse den sattsen, som Oppositionen alltid yrkat, att en to lererad yttranderätt är långt ifrån att innebära något vådligt för allmänna lugnet ciler för maktens bestånd, utan tvärlom utgör en säkerhetsventil för densamma. Oaktadt all den rättvisa vi göra Sv. Biet för dess i den citerade lördagsartikeln visade moderation, måste vi slutligen ändock rätta några stora misstag, hvilka besynnerligt insmugit sig i så historiskt väl underrättade spalter. Då det talas om symptomerna af tidens sjulkdom (hvarmed förstås det allt mer sig spridande begäret att åtnjuta sanning och rätt, samt att få det odugliga reormeradt), heter det, märkligt nog: Vid pass 43 år äro förlidna, sedan en enskild person nära nog usurperade den offentliga diskussionens tribun; och ifrån den tiden daterar sig en Tidningsanda och ton, som, lik medeltidens Hildebrandism, hvilar tryckande och tung öfver hvar och en, som icke träder under den mäktige härförarens baner, eller vågar kämpa i ett annat läger,. Dessa beklagansvärda 45 år, hvarmed lärer påpekas Aftonbladets cykel, åtojuta verkligen i Biets skildring en alltför uteslutande heder. Kan då Biets redaktion lefva i okunnigbet om, att redan för cirka 23 år sedan började en tidning, kallad lvarit lyckligare på denna jagt än de fleste; —