Aftonbladet – 26 september 1843, sida 2

sanske, att det fattades mig nödig gravitet och sftertanke; det är möjligt att man visste att min namma icke skulle kunna uthärda en så Jångvaig skiljsmessa, — eller, hvad som i sjelfva veret är rimligast — man har insett omöjligheten tt sakna mig så länge i Paris, och På denna grund pesatt platsen tills vidare med en vikarius. För ögonblicket har man användt Mig till en ambassad af den aldra största vigt, hos den unge prinsen: jag bar öfverfört till honom ett litet dyrbart paket från hans konungslige fader och en egenhändig skrifvelse med moderliga råd från hans höga mor. Huru älskar ej denna förträffliga dam sina barn! Det ligger någonting rörande i denna kärlek; ni kan omöjligen göra er en rigtig föreställning derom. Han lutade sig nu tillbaka i vagnen och deklamerade: Oh! Pamour maternel! Table toujours servie au paternel foyer, Chacun en a sa part, et tous Pont entier! Han uttalade dessa vackra ord af Victor Hugo utan all affektstion, och med ett så enkelt och naturligt uttryck, att jag kunde märka, att han förstod och besvarade den känsla de tolkade. Jag kunde ej afbålla mig från att bögt yttra denna anmärkning. Ja, ni har rätt svarade han. Jag älskar min mor öfver allting; bon är för mig idealet af all qvinlig fullkomlighet. Jag är icke mer än fyra och tjugo år gammal, och har väl ändå redan haft mer än hundra älskarinnor; men jag återvänder beständigt med min dyrkan till min mor. Den qvinnokärlek, SOM VI jaga så mycket efter i ungdomen, och som förstör så mycket af vår tid, har likväl i sjelfva verket ingenting att betyda. Jag vågar säga, att jag har