Aftonbladet – 25 september 1843, sida 2

han låter fånga sig deraf. Det kan omöjligen undfalla honom, så väl att Grefye Anckarsvärds trosbekännelse är i denna punkt behäftad med åtskilliga inre och yttre criterier på sin otillförlitlighet, som äfven hvilka ofelbara följder skulle inträffa, derest coalitionen lyckades att få sin vilja fram. I det sistnämnda hänseendet förekommer t. ex. att Gr. Å. icke mäktat att öfverallt vara den costume trogen, som han antagit. Då han nemligen är stadd uti jemförelsen emellan sig och den äldre Brutus och vill uppgifva orsaken, hvarföre han hållit sig för god till att spela fåne på Hofvet, glömmer han sig derhän, att tala om Tarquinternas hof (i pluralis). Då vid det tillfället en jemförelse anställes, så vill det synas som skulle besagde pluralis — om än en lapsus calami — likväl yppa en sinnesstämning i det inre, som kan förtjena all uppmärksamhet. — Vidare: då Grefven som bäst utbreder sig uti tbronföljarens lof, rätar han infalla uti några vilkorliga uttryck, som hafva ett slags aflägsen likhet med så kallade rescrvationes mentales, t. ex. vi äga en Kronprins, hvilken åtminslore ännu som sådan äger stora, många och, som mig synes, väl grundade sympathier ibland Svenska folket, hvars språk han talar, och med hvars vanor, bruk, behof och seder han ifrån uvgdomen kunnat göra sig väl bekant; samt strax derefter: att Kronprinsens statsmannaegenskaper, vid en, i anseende till dess bestämmelse, alltför inskränkt verksamhet, möjligen kunde förslöasp. Att Grefyen läter undfalla sig sådana der flertydiga talesätt. när han talar om den öfvergamle, Konungen, ifrån hvars regering han öppet uttalar sin önskan att värda befriad, det låter förklara sig: men att det kan hända honom, när han talar om den, vid hvars person han föregifver sitt hopp om bättre tider vara fästadt, det gör den misstankan förlåtig, att honom endast är att göra om förändringen, och att, derest dermed skulle komma att dröja, efter hans tycke, nägot väl länge, så vore det också slut med både sympathien och känslohäfningarne. Icke kan denna sida af saken undfal!la Kronprinsens iakttagelse, allrahelst som vi alla veta hvad hänryckningar, påbjudna af politiska interessen, i det hela hafva att betyda. Likaså är, beträffande det sistnämnda hänseendet, omöjligt för alla, följakteligen äfven för Kronprinsen, att misstaga sig om hvad som skulle hända här i landet, derest vid en rezementsförändring frosfö:vandterne admitterades till styret. Det skulle blifva lösen till en på samma gång inträffande omkastning af de parlamentariska krafterna och till ett allmännare och omisskåanligare uttalande af landets verkliga tänkesätt. Som man väl vet, att besagde tresrrvandter icke skulle försumma sig med refurmernan af både saker och personer, och att de helt beqvämt skulle kunna medhinna, i anseende till sin fiygtighet i tanke och sin hastighet i verkställande, att färdigskapa det så kallade nya Sverige, innan underrättelserna hunno att komma tillbaka om overkställsarheten af somligt, och om villervallan som blifvit en följd af det verkställda; så skulle genast och utan att afbida dessa följder, alla de män, som hitintills statt fram till det beståendes försvar och betäckande mot bildstormarena, förena sig till motstånd, inom och utom folkförsamlingen, emot en regering, som vore inpregnerad med sådana mot allt gammal-svenskt, och deribland emet Konungskhet, rigtade maximer, som dess ledamöter under den föregångna perioden åävagalagt. Med ett ord, alla rojalister, hvilka äro i Sverige till antalet många, skulle hastigt sluta sig tillsamman och bilda en compakt opposition emot Kronan, som tagit sig organer, hvilka gjort sig skäligen misstänkta för att endast vilja begagna Kronan såsom medel eget afklädande af alla prerogativer och ala majestätsrättigheter. En sådan Svensk och rojalinisk opposition, hvilken dessutom kom att inbevvipa hvad Nationen har bäst af kunskaper och talanger, blefve utan tvifvel något allvarsammare och af annan art, än det pladdrande och i ordsvall insvepta cotteri, som hitintills tillerkänt sig namnet Opposition. Det inser utan tvifvel thronföljaren bättre än någon anian, och lär således väl taga sig till vara för att öppna dörren för ett sådant sakernas tillstånd.n Den, som med uppmärksamhet genomläst det ofvanstående, skall säkert finna, att Minerva varit stadd i en passabel förägenhet, att kunna hirdraga sina meningar nog mycket, för att komma till det önskade resultatet. Greivens ordalus, menar hon, leda till den slutsatsen, att cc bättre tiderna skulle bestå uti ,verkställigheten al reformer, sådana som grefvens trosförvandier vänta dem, samt sådana personers införande ; radkammaren, som äga sympathier hos foiket,. — Ja visserligen — och härom behöfde Minerva väl icke ens framställa någon gissning, då det redan förut ligger för en dag, emedan det alltifrån början utgjort oppositionens öppna yrkande. Men hvilka äro då dessa reformer? Till större delen sidana, som Rikets Ständer sjelfva begärt vid flere riksdagar, men som det hittills lyckats undanhålla, troligen på det sättet, att kamarillan och dess kotteri genom egen inflytelse och sådana bearbetningar, som förekomma i Minervas, Biets, salig FR fr A Antillar camt nänvavvnv ff IKnA