Aftonbladet – 16 september 1843, sida 2

nn rna annan sade Alastor till sin syster. Ett nej mötte nästan aldrig från hennes sida hvad brodren föreDen vackra bredslädan körde fram. Kusken öfverlemnade tömmarne åt sin herre, och vid hjellrornes Vackra musik bar det al i friskt trafi Alastor valde vägen åt PalmfeldUska ezendomen Lundbyholm. Det hände honom merendels på sista tiden, då han gjorde sina promenader. Det på en höjd belägna Lundbyholm syntes vidt omkring. ;Det skulle vara bra roligt att få träffa Mathilda, som jag på så länge icke setl, sade Louise. ,Vi kunna ju fara upp på en stund, om du har Just Ack jal och inom några minuter svängde städan framför dörren. Nå, det kan jag säga var rart fremmandeln sade kammarberren, som sjelf kom ut i dörren. Mathilda stod uppe i fönstret. Utan att tänka på sbhawl eller kappa, skyndade hon ner att ta emot Louise. Hon helsade på Alastor. En djup rodnad betäckte hennes ansigte. Alastor fästade en dröjande blick på Mathilda, hållande sin kärkomne vän om lifvet. Men kom för all del in, min bäste grefvel, sade kammarherren, som kom ihåg att han stod i frack. aJag ber om förlåtelsel sade Alastor, i det han hemtade sig från sin förvåning, och lemnade tömmarne åt kusken. Var det fröken Mathilda?, Kammarherren besvarade derna fråga med ett leende. Mathilda var nu 48 år. Hennes växt var lång och smärt, men dock fyllig, hennes gång elastisk, och alla hennes rörelser bade en rundning och ädelhet, som ovilkorligt fängslade blicken. Tlennes ögon hade en dunkel glans, hvilken i ögonblick af entusiasm öfvergick till en bländande klarhet, Alastor måste flere gånger göra våld på sig, för alt lyssna till kammarherrinnans anmärkningar öfver sina barns — till sina räknade bon na