Aftonbladet – 15 september 1843, sida 2

—— KL ee ETS Med en åtbörd af raseri, blandad med förtviflan, lät Curt papperet falla i lågorna. — Efter några ögonblick syntes blott deraf den svarta, fladdrande falaskan. Nu kan ni gå, sade Ålastor lugnad, visande åt dörren. Curt smög sig ut. Alla voro häpne. Ingen hade ännu vågat att sälla sig. Var så god och tag plats, mitt herrskap — jag hoppas att ingenting mera skall störa vår glädje. . Man gick till bordet, Curt saknades naturligtvis derAlastor var vid godt lynne och upplättöl ensam bordsglädjen med berättelser om sina resor. Straxt efter kaffet togo gästerna afsked. Alastor gaf befallning att bans täcksläda skulle spännas för. Denne körde vpp. Alastor och hans Isyster salte sig deruti. En tom vagn, förspänd med ett par vackra hästar, följde efter. Det kommer fremmande! skrek den yngsta al! Linderska familjen, som kom inspringandes. Alla skyndade till de med vinterns rosor betäckta fön stren, för att på nigot från is ledigt ställe se utåt gården. Det är grefven från Anundsborg och hans syster. Alla sprungö ut, för att ta emot dem, och den gamla frun hade mycken möda alt förmå sin äldIsta, ej ännu fullkomligt återställda son, att bl inne. . ,Var det icke en vagn tili? frågade den gamle kyrkoherden. Det är den ena menniskans skyldighet at goitgöra den andras oförrälter, sade Alastor. Jag