Aftonbladet – 15 september 1843, sida 2

alla financiella oordningar och till en del öfverdrifna fordringar, emedan så många ledamöter af adeln hade ett personligt intresse att se stora summor ställda till Regeringens fria disposition. Men vid riksdagen 1828—48530 började ögonen öppnas på de öfriga Stånden: de märkte att man än begagnade Presteståndet, när det gällde de andra Ståndens beskattning, än Borgareståndet, isynnerhet då skatten gällde jorden, för att genomdrifva alla Regeringens penningefordringar.. Så snart denna insigt började mogna, måste nödvändigheten af en samverkan af de ofrälse stånden följa af sig sjelf, till motarbetande af folkets omåttliga beskattning och den kring sig gripande fattigdomen. Redan riksdagen 4834 visade följderna, såsom man tydligt ser af rikets ständers skrifvelser af d. 48 Aug gusti och 6 Oktober, hvari de isynnerhet fordra, att penningarna skola strängt användas till de ändamål, hvartill de äro af ständerna anslagna, och att hvad som besparas i ett, icke godtyckligt användes till ett annat. Asidosättandet af dessa bestämmelser å regeringens sida vår hufvudsakliga orsaken till stridens bitterhet under riksdagen år 4840. Hade oppositionen af åren 1848 och 4823 varit lik den år 1340, så hade denna anledning till strid undvikits, men opposititionen behöll blott namnen, personerna, ställningen, åsigterna, allt annat var förändradt, och bondeståndet, som förhållit sig fullkomligt stilla åren 4818 och 48253, började allvarsamt höja sin röst år 4834 och lät år 1840, liksom en gång, år 4789, borgarståndet i Frankrike, icke otydligt förstå, att det, som utgjorde sex sjundedelar af landets befolkning, !egentligen vore nationen. Sålunda var allt förändradt emot förut, och om man ännu 4848 och 1823 kunde temligen erhålla hvad man ville, genom klokt begagnande af omständigheterna och enskilda personers vinnande, så förslogo dessa medel ej mer år 4840, och om de äfven hindrade mycket, som annars skulle hafva skett, så har nationen för godt minne att icke med större eftertryck förnya sina fordvingar vid nästa riksdag. Angående förloppet af den sednaste Riksdagen, hvaraf man ovilkorligen måste draga dessa slutsatser, är författaren så ytlig som möjligt. Det aftandlas på fyra sidor (pag. 174—477), och det på ett sätt, som man, lindrigast sagdt, kan kalla absurdt I det hela taget hafva vi knapt trädat något verk, med anspråk på titeln af historiskt, i hvilket de vigtigaste ämnen behandlats så trivialt, eller till och med blifvit förbigångna. Detta omdöme sträcker sig jemväl till bihanget, hvari temligen obetydande dokumenter, t. ex. en afhandling om banker, meddelas. Om icke brist på utrymme hindrade det, så vore det lätt att af svenska . myntväsendets och bankens historia, såsom den ligger för oss för de förflutna 20 åren, bevisa, att Konungens rådgifvare, ända in i sednaste tid, hvarken ådagalagt en riktig åsigt af behandlingen af riksgäldsväsendet, hvilket i Sverge är förenadt med bankstyrelsen, eller konseqvens i sitt handlingssätt. Men det lönar knappt mödan att i anledning af en sådan bok ingå 1 ett fullständigt bedömande af svenska förhållanden. Författaren skulle kunnat göra den tyska allmänheten en icke ringa tjenst, om han begagnat de svenska materialier, hvilka utan tvilvel stått honom till buds, och isynnerhet om han raeddelat utdrag af de i åratal offentliggjorda bergsoch kommers-kollegii brrättelser, emedan dessa endast äro föga tillgängliga för den tyska allmänheten, och innehålla mycket, som är värdt att vela. Men derom talas ingenstädes.