Aftonbladet – 14 september 1843, sida 2

mitteens välmening och. goda afsigter: men beklagligen synes herrar kommitterades kännedom om de svårigheter, som mött inrättningar af detta slag i andra länder, och om den lagliga rättigheten att disponera öfver andras personer icke hafva svarat emot den goda viljan. 4:sta S:n af stadgarna innebåller, att inrättningen, (som skulle kallas Stockholms allmänna arbetsinrättning) skall nemottaga till vård arbetsföre, men af lättja eller håglöshet utan gagnelig sysselsättning eller laga pnäringsfång varande, i fattigdom försatte persopner,, hvilka, uppå anmälan från församlingsnäniderne, af öfverståthållareembetet ditförpassas, och den 2:dra S:n, att inrättningen afser: patt genom ;kringstrykande, bettlande lättingars emottagande, ,vårdande och sysselsättning förekomma tiggeriet inom hufvudstaden. Derjemte läser man i7:de :n, att arbetsbjon utskrifves från inrättningen, då, enligt vederbörandes bevis, dertill behörig person sig för dess antagande i tjenst anmäler, äfvensom då hjonet ådagalagt den stadga och flit i uppförande, att det anses kunna, till egen noch andras fördel, vare sig i laga tjenst eller nunder annans laga försvar, sig med arbete försÖrja.Nn Häraf synes det: 4:o att icke mer än en bestämd grund blifvit uppgilven, hvarför personer kunna dömas till inrättningen, nemligen bettiande. De öfriga anledningarna äro mer eller mindre subjektiva. Ty hvarest finnes den egentliga grunden för bedömandet deraf, om en person har en gagnelig) sysselsättning eller icke? är icke det största fält här inrymdt åt godtycket, då det, för att döma en person till det nya fängelset, icke kommer att behöfvas mer, än att en ledamot af en församlingsnämnd finner en person vara utan en så beskaffad sysselsättning, samt förmår att göra sin åsigt gällande så vida, att en anmälan göres hos polisen, som utan tvifvel alltid skall vara nöjd att blifva qvitt allt hvad löst folk kan kallas För det andra ser man, att förvisandet till arbetsinrättningen hvarken för den ena eller andra anledningen skulle ske för viss tid, utan på en obestämd, hvarefter det sedan komme att bero dels af inrättningens föreståndares bebag, och dels af den oreständigheten, huruvida hjonet kan få laga .tjenst eller försvar, när det skall kunna utskrifvas eller om detta ens kan ske någonsin. Här bar man således, på de mest obestämda anledningar, föreslagit helt simpelt att döma svenk undersåte till fängelse med arbete på obegränsad tid, beroende helt och hållet af godtycke; då likväl Sverges allmänna lag icke tillåter en sådan dom annat än för grofva brott, såsom edsöre, andras gripande, bastande och bindande eller itererad tjufnad. Kommitteen har troligen icke varseblifvit, att den härigenom i bästa välmening begått just samnria fel, som utgjort ett af de svåraste misstagen wid korrektionsinrättningarnas förvaltning och -handbafvande, samt att hela den föreslagna arbetsinrättningen genom dessa godtyckliga bestämmelser blefve föga annat än en ny upplaga af samma korrektionsanstalt, som vi hafva förut. Det är väl sannt, att i arbetsinrättningen icke skulle inrymmas egentliga förbrytare; men en hoppackad samling af håglösa och lättingar är just icke heller något godt och uppmuntrande sällskap, och vi misstaga oss mycket, om ieke smittan i alla fall är svår nog att göra busbönder rädda, att taga personer derifrån i sin tjenst, lika väl som ifrån korrektionsinrättningen. Det kunde också hönda, ifall entreprenörer komme att sysselsätta folket, att just de, som voro de skickligaste och flitigaste, blefve, såsom det någon gång skall hafva händt vid korrektionsinrättningen å Långholmen, af denna anledning envisare än eljest qvarhållne. j Hvad serskildt bettlandet angår, så är det väl ett stort fel, äfvensom tiggaren en besvärlig syn, den sams hället gerna vill vara utaf med. Dessutom alstrar tiggandet, drifvet såsom yrke, lättja och sysslolöshet samt är moder till många laster. Men i alla fall utgör det icke i och för sig sjelf något groft brott att räcka handen ut efter en allmosa, och efter vanlig slutkonst borde det derföre icke heller straffas hårdare än gatufredsbrott eller snåtteri, som båda otvifvelaktigt äro vida mer omoraliska. Vi ha derföre icke heller bört talas om, att man, hvarken i England eller i Frankrike eller i något civiliseradt land, der rättstillståndet är utbildadt, anser samhället befogadt att för bettlande döma någon till fängelse eller arbetshus för mer än en kort tid af 44 dagar, och vid förnyad förseelse till en månad. Detta måste väl ock böra vara gränsen för straffet här; och för att vinna ett sådant ändamål behöfde man icke den redan till sin början ganska kostsamma och med lännu mera vidtutseende utgifter för framtiden hoitande serskilda anläggning, hvarom här är fråga. Staten har redan en korrektions-inrättning; denIna har. genom ett felaktigt handhbafvande och