Aftonbladet – 14 september 1843, sida 2

Återkommen till Hamburg, hade Alastor ej örr tagit sig rum och fått in sina saker, än han kyndade att uppsöka . Fredrika. Men hon och iennes mor hade flyttat, man visste icke hvart. Kanske jag får reda derpå hos Jakob, tänkte ran, men detta besök var lika förgäfves. Äfven Jasca lät han höra efter på alla värdshus; nej, ngen visste någonting om honom. Flere dagar iingo på detta sätt förbi. En, inre oro, hvartill van dock ej kände orsaken, manade honom att våskynda sin resa. Han tog plats i en postvagn. Den rullade af. Man var nära norra stadsporten, som leder åt Holstein, då en man kom springande ur en smelja, och ropade åt konstnären att hålla stilla. Alastor kände igen Jakob. De andra resande hade len artigheten att låta Alastor stiga ur, och konluktören, som var nöjd med att få vagnen lätjad, lossade Alastors saker, så mycket hellre som resan var betald ända till Köpenhamn. Alastors bagage insattes så länge i smedjan. Efter de första helsningarne sade Jakob, att let var väl Alastor kom, ty han ämnade just sfverskicka till honom sin skuld. Han hade under tiden förkofrat sig, vore egare af elt hus, och bad AÅilastor helsa på hans hustry. I ett vattenämbar tvättade Jakob af sig det värsta sotet, och förde Alastor upp:i ett närbeläget hus. Ett frodigt barn låg på golfvet och lekte. ,Det ir min pilt; är hamn inte rask?s sade Jakob. Lotta kom ut emot dem. Hon blef mycket glad att å se Alastor. Hon hade blifvit något fetlagd, och snyggheten i rummen, de vackra men enkla nöblerne, allt vittnade om att ÅAlastor befann sig ett välhehållet berssthnsa