Aftonbladet – 2 september 1843, sida 2

dom, likasom hans tankekraft, synes hafva växt fast vid dessa samlingar; och deklamationer derom ersätta all annan historisk deduktion, allt logiskt räsonnemang i politiska ämnen. — Men om den lärdomsgren, hvari heders-magistern egentligen speciminerat, icke just är djup, så är den åtminstone behaglig; och omöjligt torde således icke vara, att man i diplomet får läsa: polemiska florilegier emot den leda liberalismen.n Hvad hans Vitterhet anbelangar, så hafva hans Anor renderat allt, hvad de möjligen kunna vara värda, med NB alla hans öfriga poemer inberäknade, eller 26 dukater. Tragedierne må vara rätt vackran; men det är också det högsta, en recensent kan kosta på dem. Huruvida de äro värda ett baronskap, torde vara något problematiskt. Sveriges historia har blott ett exempel af en baron, kreerad för vetenskapliga förtjenster, men för vittra ingen. För att i vitterheten vara, hvad Berzelius är i vetenskapen, fordras att stå vid Shakespeares och Goethes sida; och def må väl Hr vy. Beskow icke aspirera? Hans vingar äro dertill något stackota, om än hans tankar om sig sjelf skulle räcka till. Såsom embetsman tro vi icke att Hr v. B. haft tillfälle att utmärka sig. Om vi icke bedraga oss, tog han, ännu mycket ung, afsked såsom kanslist och hugnades med protokollssekreterare-titel. Hvyad i öfrigt han i rikets tjenst gjort, det är icke förspordt; ty, ehuru kungliga teatern visserligen är belägen i riket, torde det dock vara vanskligt att påstå, att direktörstjensten derstädes egentligen är en rikets tjenst. Dessutom, i fall embete skall berättiga till medborgerliga upphöjelser, så är väl meningen, att det skall hafva varit långt och lyckosamt; men Hr v. B:s direktörskap vid teatern var kort och sorgligt — var, hvad hans öfriga arbeten äro, ett försökp. Han har försökt sig åt åtskilliga håll; men försöken hafva icke egentligen lyckats i mer än ett afseande — belöningen. Redan i sin ungdom var han en försökare i smått; och de Markalska Nätternas Bernhardo den unge var alldeles detsamma, som den nu varande Aderton-sekreteraren, Hofmarskalken och Friherren är, och, volente Deo, kommer att förblifva intill sin saliga hädanfärd. Han är en, af reseoch andra minnen full, rätt agreabel man, umgängsam oah hygglig; dock naturligtvis icke för sina motståndare, hvilka han alltid anser böra behandlas utan ära och tro, såsom endast skadedjur, värda att utrotas med hvad medel som helst. En hatfullare och samvetslösare politisk debattör finnes troligen icke; och sin anda synes han hafva inblåsit i Biet. Det var vid bofvet som den unge, föga bemärkte mannens lyckas sol uppgick. Med sitt fortepiano och sin lilla agreabla versmakaretalang öppnade han sig hofvets dörrar och var, elt tu tre, Kammarherre, så Hofmarskalk, nu Baron (som vi tryggt kunna räkna till kof-titlarna). Imedlertid är anledning att betvifla, det fortepianot just kommer att nämnas i barondiplomet. Deremot är icke omöjligt, att (jemte den ofvannämnde kampen mot liberalismen) anföras kan, likasom i sal. v. Schinckels adelsdiplom, att han är rik. Detta är verkligen en icke förkastlig anledning; men man bör dock skilja mellan egendom och egendom. Sålunda väckte det föga skandal, att baronvärdighet gafs den rike Tamm på Österby (det enda som dervid väckte uppmärksamhet, var, att T. mottog, hvad han förut afsagt sig); ty en rik man, hvars rikedom består i en vidsträckt industri, har dock ett stort inflytande på sitt lands öde. Men om Hr v. Beskow är rik (vi känna icke hans förmögenhet, hafva blott hört talas derom), så lärer dock hans synliga rikedom ligga endast i ett hus vid Stockholms Skeppsbro. Skall detta upptagas i diplomet eller i — sköldemärket ?