Aftonbladet – 24 augusti 1843, sida 2

ven synes ett alldeles öfverdrifvet krus hafva ägt um på sina ställen från sjelfva invånarnes sida. från staden J. skrifver en korrespondent, att nan icke ens rätt visste på hvad fot man skulle tå, och att det svårligen hade kunnat fjesas mera, mm det varit Gustaf den store Adolf, som komnit hem ifrån segern vid Leipzig under trettioriga kriget. Vi nämne detta, icke derföre, att u icke prinsarne, såsom sedige och väl uppfödde ynglingar, hafva all rätt till sympati och välönskningar, men emedan det lemnar ett bevis till den samla erfarenheten, att det ofta är folkens eget el, om furstliga personer blifva bortskämda. Ty vad skall väl den första och nödvändiga tankar sunna vara bos en sextoneiler sjuttonårig ynging, som ännu icke haft tillfälle att personligen itmärka sig på något sätt, när han gång efter annan ser sig omgifven af en så der öfverdrifven och besinningslös hyllning? Ar det icke, när hån inner en mängd personer falla för hans fötter, och dessa, icke blott en vanlig hofuppvaktningspersonal, utan äfven mogna, gamla, kanske grånade embetsmän och affärsmän bland folket, är det icke då temligen naturligt och kanske ursäktligt, om han lätt blifver ett rof för det misstaget, att en sådan hyllning, ehuru i sjelfva verket visad endast åt den furstliga värdigheten utan afseende på de personliga egenskaperna, likväl är egnad åt dessa sednare, och derigenom fattar en öfverdrifven inbillning om förträffligheten af allt hvad han i ord och handling företager. En sådan tanke samt vanan vid ett ständigt och ovilkorligt bifall skall då icke blott i samma mån aflägsna honom ifrån den inre ödmjukhet och den. aktning, som hvar och en eljest nu för tiden är skyldig att hysa för andras meningar, utan äfven nödvändigt göra honom ömtålig äfven för lindriga anmärkningar i en framtid, om han kommer att deltaga i offentliga värf eller i riksstyrelsen ; och. det blir i viss måtto ursäktligt, om han viker för den menskliga naturens svaghet, och hellre lyssnar till smickrares och örontasslares röst, som. smeka egenkärleken och maktbegäret, än till den icke alltid behagliga sanningens oförställda språk. Besinnade man detta litet mera, så skulle man: ock vänja sig att kunna bemöta äfven en prins med aktning, välvilja och tillgifvenhet, utan att derföre betrakta honom annorlunda än såsom en annan menniska, eller, på sätt fallet nu ofta är, såsom något vida mer än en menniska. Inträffar det nu härjemte, att en sådan yngling, som kommer direkt, om icke ur barnkammaren, åtminstone ur skolrummet, ut i ver!den, förut varit nästan alldeles i saknad af det helsosamma umgänge med kamrater, som finnes i andra skolor, och öfverhufvud hållits nästan alldeles isolerad inom familjen och hofkretsen, så finner man, att det oerfarna sinnet är så mycket mera böjdt att emottaga och behålla intrycken af de första utflygterna, — Serskildt kan det ock svårligen annat än väcka förundran, att se prinsar, ännu stadda i barnaåldern, bära ordens-kra-chaner tillsammans med uniformer, som tillhöra en underordnad tjenstebefattning. 20)