Aftonbladet – 16 augusti 1843, sida 3

pPersoner, hvilkas utsago ej är något tvifvel um derkastad, hafva försäkrat mig, att mången gång vi dessa Corridas de yeguas Chucaras (jagter på vild hästar) en tiger, som blifvit uppskrämd a? bullret ocI skriket, kommer in i hästbopen; men hästarne trängi så våldsamt framåt, att tigern, efter några förtviflad försök att arbeta sig igenom den ursinniga hopen, in om få ögonblick blir ibjeltrampad. Då man, på det sätt jag berättat, slagtat hornbo skapen och hästarne samt flått dem, så utbredas hu darne på marken och lemnas, liggande i solskenet tills de äro alldeles torra. Derpå forslar man dem : rått och smutsigt tillstånd sill en estancia och ned: lägger dem här i barracan, hudmagasinet. Här ren. göras de både på yttre och inre sidorna samt piska: med käppar för att blifva fria från Polilla, en insekt som är stor fiende till hudar och skinn af alla slag. Derefter uppstaplas de i väldiga högar, hvilka räcke ända till taket i barracan. Man nedtager dem då oct då derifrån samt genompiskar dem ännu en gång innan man inskeppar dem, och använder för öfrig den största omsorg, för att hindra polilla att komma om bord. Som denna insekt försvinner, då vinter kölden börjar, så ske inskeppningarne hufvudsakliger vid den tiden. Hudarnes klappning med käppar behöfver läras oct utöfyas väl, så enkel operationen än synes. Den ut föres af två, hvilka hålla de motsatta ändarne af der sammanlagda buden, låta båda hälfterna stå litet ifrån hvarandra, så att polillas kunna falla till marken, och derpå klappa begge sidorna på en gång. Öfvade piskare hålla väl takt och verkställa operationen med otrolig hastighet. Hvarje par piskare båller sex till åtta man i oupphörlig rörelse, för att nedtaga hudarne från de uppstaplade lagren och åter upplägga dem, och då piskarne hunnit före bärarne eller genomklappat ett stort lager, slå de takten till en melodi på den sista huden, till tecken af sin triumf. Arfver peonerna, hvilka uppstapla hudarne i barracan, visö lika mycken kraft som skicklighet vid uppkastandet och hela arbetet försiggår under skämt och skratt: på aftonen uppgöres en eld, omkring hvilken samtlige arbetarne sätta sig, och en dugtig måltid sluta dagen. Det torde ej vara utan intresse att få veta någo! om denna vyaras pris, så väl på ort och ställe, som : Europa. Då Laplata-provinserna ännu voro ett spanskt vice. konungarike, förstod man ej handelns första grunder i det inre af landet. Estancieros förstodo då ickq att skilja sina jordägors och sin boskaps värde. Man köpte vanligen en estancia blott efter antalet af den derpå befintliga boskapen, hvarvid denna beräknades till ett mycket lågt pris, ungefär en half piaster för stycket. Sjelfva jorden, som ofta bestod af flera leguas af den förträffligaste åkeroch betesmark, följde med på köpet. Detta försäljningssätt aflades småningom. Estancieron sålde så och så mycket boskap, som skulle slagtas på hans estancia, men han behöll jorden för sig. Då vi vistades i Corrientes var priset 4 realer (4!7, piaster) för hvarje vildt kreatur, och köparen erhöll derför hornen och köttet, som ej användes till något ändamål, hudarne och talgen. Den torkade huden blef således dyrare än sjelfva djuret, ty till det ursprungliga inköpet kommo kostnaden för slagtning, skinnens beredning, transport o. s. v. Jag har ännu qvar ett kontrakt, som jag slöt med en Estanciero från Goya, om 20,000 vilda hästar, hvilka hvardera kostade en medio (8 sk. Banko). Slagtandet kostade ytterligare en medio, hudarnes sträckning och rengöring en medio, slutligen transporten till Goya en fjerde medio, så att hvarje hud kom på 9 realer eller 4 Rdr Rgs. Enligt detta kontrakt, lemnades 10,009 hästar, hudarne inpackades i balar, såldes i Buenos Ayres för 6 realer och slutligen i England för 7 eller 8 shilling (14 eller 46 realer), d. v. s. huden kostade 30 gånger så mycket i Engand, som hästen kostat i Goya. Allt var likväl icke vinst för oss, ty kostnaden för transporten från Goya ill Buenos Ayres uppgick till omkring 2 realer för stycket; men för landet var fördelen desto större, då 2 realer betaldes åt landet, om än icke åt djurets ursprunglige ägare, för hvarje hud. EEE