Aftonbladet – 16 augusti 1843, sida 3

andra, närande sig af samma tanka, och utsatta för en tystnad mera vådlig än ord. Fruktansvärda prof, på hvilket den mest fasta dygd skulle duka under! Stumma bekännelser, så mycket vissare att blifva för stådda, som de spara de personer, som vexla dem, från skammen, ända till det ögonblick då tviflet försvinner, då ett slumpvis uttaladt ord, ett oväntadt upptäckande söndersliter det sista täckelse som höljer en mystisk förtrolighet! Detta tvång hade icke undgått de Renneville. Efter några dagars frivillig förvisning hade han återkommit, till utseendet under en så djup ånger, att Marianna i början trodde honom botad för sin lust att förnya ett försök, som så illa lyckats; men hans närvaro invecklace på nytt dessa personers ställning till hvarandra. Det var en observatör, intresserad att upptäcka sanningen. Huru mycken försigtighet han också visade i sitt uppförande och sina yttranden, trodde sig fru Lascourt likväl upptäcka motiverna för hans enträgenhet. Beslutsam att dölja den hemlighet som qvalde henne, och icke kännande sig nog stark att hekämpa den, ville hon skapa sig en pligt, och fästade sig vid Marianna såsom ett slags vakterska, under det de Renneville å sin sida fästade på henne en oafbruten uppmärksamhet, och under en låtsad likgiltighet skickligt kontrollerade henne. Detta förhållande varade mer än sex Veckor. Alexander och Fanny hade dittills undvikit att råkas ensamma; men slumpen kunde det ena eller det andra ögonblicket föra dem tillsammans, och denna slump inträffade också. Beggedera sökte På en gång att under en förevändning gifva firg åt detta orörutsedda töte-å-tete, likasom ett dylikt möte skulle vara i bebof af någon ursäkt. Sedan Alexander framstammat några förvirrade ord, tillade han: Jag fruktar, min fru, att min Mor, Marianna och jag hafva att göra oss förebråelser för er skull. Förebråelser, min herre, hvilka då? För ett ofrivilligt obehag, det är sannt, och som jag är säker att ni redan förlåtit. Vi hafva qvarhållit er, nästan mot er vilja, i detta hus, der allt hos er återkallar grymma minnen, — här, der allt jalar om honom, Vår vänskap, Vår erkänsla, är allt för vanmäktig, att komma er att glömma hvad som icke ner beror af någon att återge er. Er sorg är så turlig, min fru, den ni sörjer förtjenade så väl er rick, att jag icke skall försöka tillbjuda er några ord till tröst., De skulle verkligen vara onyttiga, min herre.n t fel är, att hafva räknat för mycket på att bemödanden och vår tillgifvenhet skulle kunna rskingra er sorg. Jag hade bordt sätta mig emot