Aftonbladet – 16 augusti 1843, sida 2

ÖS OO mm Mmm tillgängligt för passionen, än fru Duyeyrier, skulle kanhända hafva förvånats öfver denna ovanliga tillgifvenhet och detta oerhörda ädelmod och noggrannt afvägt motiverna till en så sällsynt dygd, innan hon tagit för godt andra menniskors omdöme i detta fall. Men det händer ofta, att de renaste hjertan hafva för sin renhet och sitt lugn att tacka just frånvaron af ett öfverlägset förstånd och en enfald i känslan, hvilka endast förmoda det onda såsom ett undantag. Ordet är för dem en och samma sak som tanken, ansigtet en spegel, icke någon mask, och om tviflet någongång hejdar dem, då de märka någon mörk fläck, förkasta de detta snart, för att i dess ställe söka en tröstande förklaring. Fru Duveyrier tillhörde den respektabla klassen af oplimister utaf okunnighet, och hennes modersömhet fann det helt naturligt, att man älskade hennes son, såsom hon sjelf älskade honom. Uti åtta dagar hade familjen varit ifrigt sysselsatt i och för fru Lascourts förväntade ankomst. Alexander satt en afton tillsammans med sin moder och sin hustru i salongen. Marianna, som hela dagen hållit hemliga öfverläggningar med sin kammarjungfru, gick ut klockan inemot åtta och lemnade de begge ensamma. Du talade nyss om en snar bortresa; är den då bestämdt nödvändig? sade fru Duyveyrier till sin son. Ja, min moder.n Hon betraktade honom leende, likasom hon betviflat sanningen af hans svar. . Vill ni att jag förklarar för er hemligheten af de finansoperationer, som fordra min bortresa? sade han och log i sin ordning. Nej, men jag är ledsen öfver att du lemnar oss så ofta; kostar detta inte på dig också ibland? Jo visst.n Dessa bortresor kunna utledsna din hustru ... Har hon sagt er det? Å Det är ju naturligt att de icke kunna behaga enne.n s Marianna är förnuftig; jag är säker att hon lätt underkastar sig nödvändigheten. Jag fruktar att du icke är lycklig. Hvad fattas mig väl? Till utseendet ingenting. Men jag känner dig; vår fordna olycka och de dagar vi upplefvat, hafva gjort dig, i rikedomens sköte, till en enkel och hederlig man, liksom din far var: lyckan har icke förändrat dig. Du liknar icke dina medbröder, som jag ibland ser och hör här hos dig: du har icke, likasom desse, begäret efter vinst till din enda afgud. Du skulle ätska en lugn och huslig glädje om aftonen då du slutat dina affärer; men hvad du finner hemma, är icke