Aftonbladet – 16 augusti 1843, sida 2

Rusthållarnes deputerade nu icke våga biträda förslaget i denna del; hvaremot Hr Grefven, med bhänseende dertill att Rusthållarne, som skulle vara af rustningsskyldigheten i fredstid nog betungade, möjligen, i följd af krigets oberäkneliga vådor, kunde af rustningen, sådan den nu borde fullgöras, äfventyra hela sitt ekonomiska bestånd, ville erkänna välviljan uti och fördelarne af det andra förslaget, men ville hafva deremot anmärkt, att den årliga afgift, staten af Rusthållarne fordrade för öfvertagande af rustningsskyldigheten i krig, icke ens blifvit till beloppet angifven, hvarföre ock Hr Grefven trodde Rusthållarnes deputerade, i saknad af säker ledning för frågans bedömande, icke heller kunna för närvarande afgörande besvara sistnämnda alternativa förslag. Uti hvad Hr Grefye Anckarsvärd sålunda anfört, förklarade större delen af de öfriga ombuden och närvarande Rustbållare sig vilja instämma, och en annan del yttrade sig i samma anda, dervid ej allenast Länsmannen Adlers, såsom skäl för första alternativets afslående, tillade, att den gemensamma ansvarigheten ovilkorligen skulle bereda svaga rusthålls undergång, derföre han ock trodde ersättningarne böra i förhållande till rusthållens styrka fördelas; hvarvid anmärktes af Hr Grefve Anckarsvärd, att total-ansvarigheten icke kunde delas, och af Hr Brukspatron Wern, att gemensamma ansvarigheten innefattade förbindelse att gå i förskott; utan ock Regementskommissarien Adlers emot sednare alternativet anförde, att, ifall det obetingadt antoges, Rusthållarne, måhända till sin ringa båtnad, finge nöja sig med de hästar och persedlar, staten kunde finna godt att, efter slutadt krig, till dem lemna. Endast Hr Öfverstelöjtnanten Holst och Inspektoren Roman önskade alt staten måtte öfvertaga rustningsbesväret så väl i fred som krig, emot den afgift, som derför skäligen kunde varda bestämd, och att, derest sådant icke kunde tillvägabringas, Rusthållarne måtte lemnas obetaget att sins emellan, utan statens inblandande, öfverenskomma om sättet för rustningens behöriga uppehållande och deraf uppkommande kostnaders fördelning; men Olof Jönsson i Göthavi tyckte bäst vara att med rustningen hädanefter förhölles likasom hittills, och Jonas Olsson i Täby by ville att, vid slutet af inträffande krig, den skada, samtlige Rusthållare derunder lidit, skulle uppskattas och till beloppet bestämmas, samt detta belopp derefter på rusthållen till ersättande fördelas. ; Hr grefve Anckarsvärd gaf tillkänna, att han uti en skrift, som vore ämnad att till Kongl. Krigs-kol-: legium ingifvas och nu funnes till hands, närmare utvecklat de skäl han, enligt hvad ofvan berördt är, anfört i afseende på antagande eller förkastande ar de alternativer, Rikets Ständer framställt, och föreslagit, att de rustande finge med en årlig afgift, den. Hr grefven beräknat till 36 Rdr banko, friköpa sig, ej mindre från underhållande af karloch häst-munderingen samt beväringen, än ock från skyldigheten att remontera, och detta såväl i fred som krig. Flere af närvarande ombuden och rusthållarne yttrade den önskan, att innehållet af denna skrift måtte komma till deras kännedom, och hemställde om icke skriften nu kunde varda uppläst. Deröfver Hr ordranden sig yttrade, att, ehuru egentliga föremålet för sammanträdet endast vore att inhemta de rustan des yttrande öfver Rikets Ständers ofvanberörde alternativer, Hr grefve Anckarsvärds nyss omförmälda. förslag likväl ingalunda vore främmande för det ämne, som nu egentligen borde afhandlas, och att der-: före något hinder för bifall till berörde hemställan icke mötte; hvarefter Hr grefve Anckarsvärd sjelf uppläste berörde sin skrift, så lydande: . . Till Kongl. Maj:ts och Rikets Krigs-koliegium! De rustandes deputerade för den inom Nerikes län befintlige del af Kongl. Lifregementet till häst, nu. Lifregements-brigadens husarkorps kallad, hafva med erkänsla och tacksamhet emottagit Rikets sednast församlade Ständers åtanka af de rustandes äfventyrliga belägenhet till följd af förändrade tiders så högt stegrade fordringar af rustningsskyldigheten, hvilken äfven vid det minst opartiska bedömande likväl alltid måste ådagalägga en för de rustande mångdubbelt ökad kostnad nu, emot då rustningen reglerades ; utan att inkomstkällorna för de rustande i någon mån blifvit ökade, men väl minskade, medelst stegrade arbetslöner och genom ökade behof af mångfaldigt slag, hvarigenom också, med färre undantag af lyckligare efnadsomständigheter och ovanliga augmentsförhålanden, de rustande allmänneligen frånträdt klassen af de bättre lottade jordegare, serdeles inom Nerike, der hemmanens jordvidder i allmänhet äro små, och således utvägarne för rustningsskyldighetens, jemte öfrige skatters, naturaprestationers och kommunalafvifters utgörande också äro ganska inskränkta. Att tillfället af krig skulle främst framställa sig för statsmakternas uppmärksamhet i afseende å äfventyret för enskilde rustande, att genom en starkare afgång af både hästar och utredningspersedlar blifva alldeles förstörde, visar sig vid första anblicken helt naturligt; men torde vid en närmare granskning komma att eda till andra slutföljder. Det närvarande eger genenligen ingen säkrare ledning för omdömet, än slutsatserna ifrån det förflutna; och de sednast tillryggaagde etthundrade åren ädagalägga, i så vidt de rutande kunnat inhemta kännedom derom, att af hela Kongl. Lifregementet till häst, eller af dess 41,505 wumror, icke under denna långa tiderymd för fiendtiga kulor stupat ens tio hästar. Och de smärre trupp