Aftonbladet – 14 augusti 1843, sida 3

—RA detta ögonblick kanhända föreföll honom mera förolämpande, än ett ironiskt smiåleende skulle hafva varit. Hennes korta triumf försvann, hela bennes säkerhet öfvergaf henne. Ingen missräkaing skulle uteblifva. Sedan Alexander Duveryier vmfamnat sin moder och helsat god afton på George de Renneville, drog han försorg om att sjelf upptäcka hennes osanning. Du väntade mig icke,, sade han, jag reste så hufvudstupa, att jag icke hann skrifya till dig. Hon rodnade och Georze munmlade för sig sjelf: pJag var säker derpå; hon skryter af att vara älskad, men hon är det inte. Man har alltid orätt då man misströstar om framgången. Nu har jag öfvertaget öfver henne; Jag känner hennes svaga sida hvarifrån hon bör anfallas. Men i q väll måste Jag vara ädelmodig, eljest skulle jag hata mig till döds, Far väl, min vän! sade han nu till Alexander; jag är mycket glad att jag träffat er, ty jag kommer förmodligen i MOrgon att resa bort., För huru länge då? Jag vet icke ännu. Han beledsagade detta svar med en vördnadsfull och undergifven blick på Marianna, bugade sig för henne och hennes svärmoder och gick. Det var icke första gån?en, som Alexanders moder hade tillfälle att märka den ringa kärlek, som egde rum makarna emellan; men hvarken den ene eller den andra hade tagit henne till förtrogen. Under sin sons frånvaro hade hon inskränkt sin roll till en tyst mellankomst. Hon ville icke nu fördröja ett samtal, som kanhänds kunde medföra en förklaring, och aflägsnade sig således, (Forts, följer.)