Aftonbladet – 12 augusti 1843, sida 2

land kan aldrig komma att höra det nog ofta, så länge det är sannt. Sedermera förekommo bref och penningesaker. OConnell uppläste brefven och bland dessa först de Amerikanska, hvarefter han yttrade, att dessa voro allt för vigtiga för att icke följande dagen deråt egna en särskild sammankomst, tilläggande, att Amerikanerne tålte alla slags oförrätter, beröfvades sina rättigheter, man vägrade dem privilegiet att vara sina egna lagstiftare, de tålte dock allt, till dess från Englands sida ett beslut fattades, som tillintetgjorde deras inheniska lagstiftning. (Stormande bifall.) De fördrogo allt, till dess England angrep dem med öppna vapen; men då — måtte Gud derföre välsigna deras framtid! — gjorde de motstånd, kämpade den ärorika kampen och eröfrade frihet och oafbhängighet. (Hör! hör!) Jag är säker, att England sedan den tiden blifvit klokare; jag vet att det är svagare. (Bifall och jubel från alla sidor.) Men Amerikas exempel behöfva vi icke följa, utan i yttersta nödfall. Och om dess exempel skulle oss påtvingas, då villjag blott säga, att ministrarne äro tio, ja, hundra gånger mer förryckta, än de statsmänner, som tvungo Amerika till kamp. (Hörl hör!) Jag är fast öfvertygad, att de icke vilja detta, äfvensom att vi, fullkomligt säkra för fvåld, skola kunna utkämpa vår kamp för nationell oafhängighet. (Högljudt bifall.) De må anklaga 0ss, undertrycka oss, kalla oss vid alla möjliga namn, skymfa oss, som det behagar dem, men att bekämpa oss, det skola de icke våga. (Hör! hör!) Vi vilja gå till doms med dem, vi vilja bekämpa dem på mitt yrkes vis. (Skratt.) Vi ha lagen på vår sida och Irlands folk tänker lika med oss; och under detta, j män af Irland, försäkrar jag er, vill jag, så snart vårt nya underhus kommer tillsammans, taga sista steget för uppbäfvandet af unionen på legal och konstitutionell väg. (Hör! bör! högljudt bifall.) Då det var fråga om brefyen från Malifax, fästade OConnell sina åhörares uppmärksamhet derpå, att invånarne uti Canada bade sitt eget parlament och till och med i Botanybay egde samma förhållande rum för afkomlingarne efter de engelska brottslingarne. Efter det några bref blifvit läste, yttrade äfven Tom Steale några ord och föreslog sir James Graham (till repealväktare, hvarvid han äfven kom att tala om den-; nes stallbröder, om these jakcens and divarting vagabonds — Wellington and Peel. OConnell skrattade äfven, men tog strax till ordet och gafförhandlingen en annan vändning. Ånnu ett dussin gånger talade OConnell och endast rummet tillåter icke att upprepa alla de i hans tal förekommande frappanta ställen. Jag kände mig trött, medan den 70:åriga gubben ännu alltjemnt bar hela dagens börda, utan att man på ringaste sätt kunde märka det på honom. Endast ett par ställen i hans tal föreföllo mig besynnerliga och isynnerhet vid slutet, då han yttrade, att repealens anhängare skulle reservera sina petitioner till nästa parlamentssession, på det att de då måtte slå ned såsom ett åskslag på lagstiftande makten. Det är icke så lätt att förena detta med uttrycket repealåret, ty nästa session kommer att bållas först efter repealåret. En stund derefter talade en herr Burke och gjorde några anmärkningar om soldaterna af4:de dragonregementet i Dublin. Men OConnell afbröt honom och tade: Låtom oss ej tala om armåen!i Herr Burke genmälte: Jag tänker icke säga nägot annat, än hvad som kan vara till dess beröm OConnell: Alideles, hvarken till beröta eller tadel; vi vilja lemna brittiska armeen ät dess officerare och disciplin. OConnell är på detta sätt alltid en väktare som varnar sina vänner för. hvarje vådligt steg. Detta bemärkte man följande dagen ännu tydligare vid diskussionen om Amerikanska brefyen. Talaren öflvergick derefter till frågan om valrätten i Irland, och vederlade hvad lord J. Russell i parlamentet yttrat angående honom, nemligen att OConnell förut förklarat denna valrätt vara tillräcklig. Hvad åter Irländska statskyrkan angick, försäkrade han att unionens motståndare voro beslutne att erkänna alla genom privilegier fastställda rättigheter. De ville väl, att denna kyrkans öfverflödiga inkomster skulle användas för allmänna barmbhertighetsanstalter, skolor, 0. s. v., men icke att någon nu lefvande protestantisk prest skulle förlora sina, utan dessa först efter hans död hemfalla till staten. Sådan var ,repealers mening nu; men icke