Aftonbladet – 12 augusti 1843, sida 2

samme. Han talade, han uppläste brefven och talade derpå öfver dessa, uppräknade de influtna penningesummorna, och äfven detta gaf honom anledning till nya anmärkningar. Han var Bågot annat än hvad jag sett bonom framför folkmassan vid Hastings, något annat, än hvad jag sett-honom vid banketterna framför repealernes eliter, ochförst nu i repealassociationens lokal kunde jag fatta: hela omfånget af hans obegränsade makt. OConnell-är en stor talare, men den, som endast nämner bonom såsom sådan, gör honom orätt, ty talet är för bonom blott ett medel, då det för talare ofta är bufvudsaken. Demosthenes kunde tala för och emot enosak och i begge hänseenden lika skönt. Cicero var en bekymrad advokat för sin sak, och på hans tal märker man den möda han användt på att uttrycka sig skönt. OConnell talar endast, då med talet förenas handliog; han är en ensidig menniska och skulle säkerligen icke vara i stånd att, såsom Demosthenes, försvara sina motståndare och deras sak. Han är i jäl och hjerta Irlandare, en vän af sitt nertrampade fådernesland, och har den gåfvan att meddela sin inre känsla åt sina åhörare. Detta är hela hans så sköna, rena, djupt gripande konst. Då jag kommit upp i fönsternischen var han i begrepp att hålla ett inledningstal, hvari han bland annat yttrade: Om unionen hade för England de verkningar den har för Irland, om den utmärglade England, om den tvang dess folk att betala ett katholskt presterskap, åt hvilket alla andeliga temporaliteter voro öfverlemnade, då skulle säkerligen Engelsmännerna icke medgifva att en minister vågade hota med en Irländsk armå såsom tvångsmedel. Engelska folket skulle då hafva samma rätt att fordra repeal och genomdrifva den.n Ifrån England öfvergick han till Irland och yttrade med vällust och stolthet i hvarje ansigtsdrag: Man påstår om oss att vi äro ett ostadigt och lättsinnigt folk, men intet folk finnes, som är mera ståndaktigt än Irlands. I alla andra eröfrade länder blefvo urinvånarne småningom undanträngde af de invandrade, nemligen Sachsarne af Norrmännerne, Gallerne af Romarne, dessa åter af Frankerne — allestädes samma resultat, utom i Irland. I stället att vi skulle blifva utrotade, blefvo invandrarne utträngde. Länge har man sagt om dem, att de uti Irland skulle blifva Hiberniores ipsis Hibernicis Derefter talade han öfver sakernas närvarande tillstånd, öfver nitet för re pealen och tillade med kraft: Ingen kompromiss! Man kommer att erbjuda er, såsom det påstås, upphäfvandet af kyrkotionden eller dess användande till statsbidrag; tagen emot allt hvad j kunnen fä, men låten ej dåra er.o I dessa få ord ligger nyckeln till OConnells politik från början ända till i dag. De Engelsmäån, som icke bysa något deltagande för Irland och oaktadt språkens likhet icke förstå Irländskan, hafva ständigt trott, att ÖConnell haft andra afsigter i sinnet; de ba gissat till penningspekulatior eller något dylikt. Derifrån kommer det, att de anse agitationen för repeal endast för OConnells medel och icke för hans syftemål, derföre läto de honom hållas i fred, emedan det var dem fullkomligt likgiltigt, om ban förrådde sitt folk eller ej. På detta sätt växte OConnell dem öfver hufvudet, tills de slutligen märkte, att han blifvit dem för stor. Det är klart att agitationen är ett medel och OConnell är, fastän enthusiast, likväl en alltför mycket praktisk man för att icke säga? tagen emot hvad j kunnen få! Men repealen är likväl egentliga syftemålet och derföre tillägger han: men låten ej dåra er. Så talade han alltid mer eller mindre tydligt, och blott Ebgelsmännen, bvilka i deras land nästan endast känna politici, för hvilka grundsatserne blott äro medel, men aldrig ändamål voro icke i stånd att begripa OConnells öppna språk: Sög sanningen och de skola tro, att du vill narra dem. WVidaresiyttrade han om Irlands moralitet: Ja, Irlands folkoerbjuder verlden ett under af vackert uppförande, sådant intet annat folk förut visat. Aldrig föll det någon statsman in att försöka hvad kännedomen om mina landsmäns dygder ingifvit mig att kunna göra. . . . Vi känna hvarandra och verlden skall lära känna Irland, såsom moralitetens och dygdens land; hvilket uthöll kampen för folkets rättigheter; ett land, hvari kristliga dygder trifvas tillhopa med fåderneslandskärleken; såsom det land, bvilket är för godt att trampas af slaffötter; ja, verlden skall lära känna dess söner såsom ett folk, hvilket skall och bör lefva i frihet och välstånd. Detta är likväl samma upprepade tal, som vi så ofta förut hört och ännu många gånger komma att höra, ty Ir