Aftonbladet – 7 augusti 1843, sida 2

blifva betald med 8000 Rdr, förutsatt likväl att alla andra förhållander förblefvo oförändrade. Omvändt skulle en bondgård om 8000 Rdr, som hade 400 Rdr i skatter, kunna betalas med 10,000 Rdr, så framt skatten blefve upphäfven, och likväl föda en familj lika godt som förut, då den endast skulle förränta 2000 Rdr. Häraf ser man att då regeringen upphäfver grundskatterna, så är det i det närmaste alla dåvarande grundägare, som njuta fördelen deraf. Deras kapital förökes årligen, och icke allenast deras årliga inkomst. Det står icke i regeringens makt att genom något lagstadgande förhindra att den egendom, som förr kunde hafva kostat 8000 Rdr, i följd af de påliggande skatterna af 100 Rdr, efter få års förlopp kan blifva såld för 40,000 Rdr. Redan den första köparen skall icke erfara någon direkt fördel mera af skattenedsättningen, så framt han icke köpt kort efter det densamma inträffat; ty det åtgår alltid någon tid innan egendomarnes pris stiger till det fulla kapitalbelopp, som det efter skattens storlek, i förhållande till den allmänna räntefoten, stutligen skall nå. En egentligen fortfarande direkt fördel skördar endast den, som under fideikommissrätt innehar grundegendom; ty fideikommissets ökade värde kommer icke allenast den med skattenedsättningen samtidiga vodsägaren, utan också hans efterkommande tillgodo. Men å andra sidan kan det icke heller nekas, att hela staten skördar en fortfarande indirekt förmån af grundskatternas upphäfvande; och derföre blifver hvarje afgiftslättnad alltid i och för sig sjelf önskvärd. Dels skall neml. en stor del af de summor, som förut ingingo såsom skatter i statskassan och derifrån åter utbetaltes, för att användas improduktivt, nu blifva produktivt använd. Dels skall samma egendom, som förr endast gaf anledning till produktivt användande af 8000 Rdr, med tiden kunna förränta 10,000. Man kan anse de 400 Rdr, hvilka nu mera icke erläggas i skatter, såsom en förökad afkastning, hvarigenom det kan för jorden erläggas så mycket större ränta, bvilken ränta åter representerar ett större kapital. Nationalförmögenheten är alltså verkligen ökad med ett så stort kapital, som efter den allmänna räntefoten svarar emot den upphäfda skattens totalbelopp betraktad såsom ränta. Betraktar man nu den financiel!la betydelsen af tulls upphäfvande, så är också här den stora bruttosumman, som tulluppbörden arligen beröfvade nationalförmögenheten, räddad från improduktivt användande och besparad till reproduktivt. Också bär kan nationalförmögenheten anses förökad med ett kapital, som motsvarar alla de upphäfda tullafgifternas årliga belopp, betraktadt som ränta. Men utom denna allmänt gagnande verkan, som tulls upphäfvande har gemensamt med all annan skatteeftergift, har den yttermera följande företräden framför grundoch landskatternes afskaffande, som visserligen öfvertygande måste tala emot tullens bibehållande, då den kan upphäfvas: 4. Fördelen af upphäfda tullafgifter erfares omedelbart af alla. Ingen särskild samhällsklass är i stånd att ensam tillegna sig nyttan af afgiftens borttagande. Staten skänker icke något åt någon enskildt, utan den allmänna lättnaden kännes af alla, ända ifrån den största grosshandlaren, som införskref den tulifria varan, till den sista konsumenten. Verkan af tullfrihet är likaså märkbar hundrade år efter, som på den tid då den först inträdde. Tullens upphäfvande innebär alltså en allmän och stadigvarande afgifslättnad, medan frundegendomarnes befrielse från skatt endast innebär en partiel och förbigående lättnad, som visserligen är i stånd att för ögonblicket framkalla ett större välstånd och en ökad produktion, men som likväl i tidens längd förlorar i direkt verkan. 92. Härtill kommer vidare den förvånande impuls, som en frigifven inre och yttre kommunikation gifver produktionen i allmänhet, samt handel och industri i synnerhet. Några konstlade industrigrenar, hvilka enpdast såsom drifhusväxter hafva bestått förmedelst skyddssystemet, skulle visserligen helt och hållet stanna utaf; men desto frodigare skola de för landet passande och egendomliga blomstra. Grundskatternas upphäfvande kan icke visa några dermed jemförliga resultater, 3. Derjemte äro tullintraderna alltid osäkra och afvexla efter konjunkturen, äfvensom de i krigstid kunna helt och hållet upphöra. Det är följaktligen långt osäkrare att basera statens finansväsende uteslutande på dem, än på de på grundegendomar hvilande skatter, som säkrare kunna indrifvas, det ena året liksom det andra, med föga afvexling. 4. Grundoch landskatt, liksom öfyerhufvud hvarje direkt afgift, indrifves med långt mindre kostnad än tullen. Då de förstnämnde vanligtvis indrifvas för 2 å 3 procent af det nettobelopp de inbringaistatskassan, men tullens indrifvande vanligen kostar 40 å 20 proc., ofta till och med mera, så ser man att för hvart 109 Rdr som staten förlorar genom tullens upphäfvande, lättas de skattdragande från en börda af 410 å 490 Rdr eller mera, hvaremot hvart 400 Rår af de eftergifna direkta skatterna endast medför en afgiftslättnad af 402 å 403 Rdr. 5. Slutligen bör också komma i betraktande, att indrifvandet af grundskatterna. är förenadt med långt mindre gåne och obehaglighet för vederbörande skattegifyare, än tullen gifver anledning till. Med hänseende till hvad sålunda blifvit anfördt tror jag att det med skäl kan antagas, att ett land, hvars financiella ställning är så lycklig att kunna medgifva det, gör bättre i att upphäfva tull, än att låta den fortfara, och alldeles eftergifva grundskatt och landskatt. PR OTRS NT FOIS TTT EKS RASK VI IR